Idag och imorgon har jag lyckats boka in kompisdate med två av mina fina vänner och gissa om jag längtar?! Det är på tiden att få spendera lite kvaltitestid med de som känner mig så väl :)

Min dag har varit lång. Den har varit bra, men otroligt lång. Jag lämnade lägenheten vid tjugo över sju i morses och först 13 timmar senare landade jag på allvar hemma igen. Jag har hunnit med jobb, stall och umgänge med min fina. Jag har skrattat, frusit, fått energi, velat gråta, studsat in i saker, tröttnat på mig själv och levt. Jag har gjort allt sådant där som jag älskar och jag har varit närvarande. Jag har stannat upp, njutit av nuet och mått otroligt bra. Trots att min kropp är otroligt trött, så har mitt psyke varit piggt. Det är värt så mycket!

 

Just nu sitter jag uppkrupen i min mysfåtölj, lyssnar på lugn musik och är invirad i mitt täcke. Det tog mig en lång, varm dusch och en halvtimme invirad i täcket för att sakta få tillbaka normal kroppstemperatur. Jag har frusit så jag hackat tänder, trots varma kläder, Skum känsla ska ni veta!

 

Juste. Jag har länge drömt om en mysig läshörna i min lägenhet. Jag har vetat exakt var jag velat ha den, men inte fått möjlighet att slutföra den, då jag saknat en lampa och lite annat. I torsdags, exakt tre veckor innan flytten, så fick jag ordning på min fina hörna. Gissa om jag tänker njuta av den fram tills jag måste packa ihop den?!

 

Sakta, men säkert, börjar mitt liv landa i flyttkartonger. Åter igen ska jag plocka upp mina rötter och slå rot på en ny plats, i nya rum, på en ny adress. Det är åter igen dags för mig att bygga upp ett nytt hem, ett ställe att kalla hemma.

 

Skillnaden mellan tidigare gånger och denna gången är att jag räknar ner dagarna. Jag räknar dagarna tills alla mina saker packas in i lastbilen och vi börjar rulla. Jag räknar dagarna tills jag kommer somna i min säng, på ett nytt ställe. Jag längtar, räknar ner och drömmer.

 

Denna gången kommer jag flytta till ett ställe som är mitt eget, som jag älskar från djupet av mitt hjärta, redan innan jag flyttat dit. Denna gången kommer jag flytta hem, till en plats som jag känner mig trygg på. En plats där jag kommer bygga min framtid, på riktigt. Jag längtar så otroligt mycket och jag är så lycklig över detta boende!

 

Torsdag den 28 packas allting in i PK och vi rullar iväg. Den blir en lång dag, med flytt, jobb, städ och uppackning, men jag vet att det kommer vara värt det. När jag får lägga mig i min säng på kvällen, stänga ögonen och inse att jag verkligen kommit hem. Då kommer det vara värt det.

 

Denna gången har jag inte panikångest över varje låda jag packar. Denna gången gör jag det med glädje och förväntan. Denna gången vill jag packa så mycket som möjligt, så snart som möjligt, för att tiden ska gå så snabbt som möjligt. Tills jag får komma hem, till mitt eget paradis.

 

Min omgivning speglar ofta mitt inre och för tillfället ser mitt sovrum ut som att en bomb har exploderat där. Det ligger kläder över allt, det är oordning och man kan knappast ta sig fram där. Även vardagsrummet går i denna snygga stil. Mitt inre har varit ett kaos. Jag har snurrat runt i minnenas karusell och det med en hastighet som gjort mig illamående och snurrig till tusen. Jag har sett minnen spelas upp innanför mina ögonlock, minnen som jag trängt undan, för att det gjort för ont. Jag har idag stått ansikte mot ansikte med dessa minnen och jag har överlevt.

 

Idag ska jag ta tag i min lägenhet. Jag ska göra den beboelig igen, jag ska lägga kläderna på rätt plats, jag ska laga alla trasiga saker som ligger över allt och jag ska lappa ihop det sista av mig själv. Jag är tillbaka, jag har hittat tillbaka till mig själv igen och jag är starkare än vad jag var innan. Jag känner mig själv lite bättre, jag vet om mina styrkor och jag börjar sakta lära mig hur jag ska hantera det förflutna och istället leva i nuet. Det är mindre lätt i början, men med träning går det bättre.

 

Jag mår bra nu. Jag är hel igen. Och jag älskar det.

 

Samtidigt som energin saknas, så vill jag ställa mig och skrika, gråta, slå och vara flyförbannad. Jag vill skrika, slänga igen dörrar, krossa porslin, slå sönder fönster och vara utåtagerande.

Jag är vilsen, liten och rädd. Den där vuxna Rebecka har försvunnit och istället möts jag av lilla Rebecka, som är säker på att allt vad närhet är, även betyder smärta. Den lilla Rebecka som hellre lever ensam, än att riskera att bli sårad. Den lilla, osäkra Rebecka, som inte orkar mer smärta. Som vet att i en relation kommer hon kvävas, dö och försvinna. Hon kommer inte få ta plats, hon kommer tvingas till sånt hon inte vill och hon kommer tappa bort sig själv.

Jag är osäker på livet just nu. Känslorna löper amok och hjärnspökena gormar i mitt huvud. Jag stänger ner, stänger av, flyr och kopplar bort. Jag glider med, mer död än levande.

Helledig. Inget jobb. Ingen tid att passa, ingen stress, lugn och ro. Jag njuter som tusan!

 

Idag har jag fått en lugn morgon, där jag pratat skit med Marita, pussat hundar och vaknat till liv. Jag har suttit uppkrupen i famnen på min älskade. Jag har tagit en härlig dusch, jag har tvättat sånt som jag egentligen inte måste tvätta precis nu, men tycker det vore skönt att fått tvättat. Jag ar börjat packa inför flytten, som närmar sig med stormsteg. Men framför allt har jag hunnit baka! Jag har bakat, bakat och bakat. Skulle jag kunna hade jag velat stå i köket hela natten och baka tills svetten lackar. Stora frågan; varför gör jag inte detta d? För att det finns andra saker jag vill hinna med också, så klart!

 

När jag mår bra, när jag är tillfreds med livet, när jag är lycklig och när jag är lugn, då kan jag baka i timtals. Jag älskar lukten av nybakt och jag älskar att röra ihop olika smeter. Det är rogivande för själen och det är rogivande för kroppen. Åååh, vad jag älskar det här!

Denna helgen bor jag alltså i Sotlanda. Jag hänger med labradorligan, fuxgänget och pangets besökande. Jag lever gårdsliv och jag känner mig otrolig hemma. Jag är på rätt plats, på rätt tid i livet. Det är så härligt!

I hans famn finner jag värme, trygghet, kärlek. Jag får allt jag tidigare inte ens vågat drömma om, men så gärna velat ha. I hans famn hör jag hemma, där är allting fantastiskt. Han kompliterar mig, på ett sätt jag trodde var omöjligt. Han lockar fram sidor hos mig som jag inte ens kände till att jag har. Han är bra för mig. Min kärlek.

 

 

Kära vänner, kom ihåg detta. Kom ihåg att när du möter någon som älskar dig, så ska det vara kärlek utan gränser. Någon som älskar dig för den du är. Du ska bli älskad för att du är fantastisk på att vara just dig, inte för något som du är duktig på att göra. Träffa någon som älskar dig trots dina brister, trots dina skavanker. Finn någon som du kan älska, av hela ditt hjärta, för att den är sig själv, för att den får dig att må bra och för att du trivs otroligt bra i dess närvaro. Finn någon som älskar dig, utan gränser. Finn någon som du kan älskar utan gränser. En dag, när du minst anar det kommer denne person finnas där. Jag lovar.

 

Okänd.

För först gången på flera, flera, flera dagar har jag sällskap av en bok. Orden får skapa vackra bilder, historien får föra mig till ett annat land, en annan tid och jag ser på med lyriska ögon.

Det är något speciellt med att kliva in i böckernas värld. Jag älskar känslan av att få föras bort till ett annat liv, en annan värld, ja ett annat universum. Det är underbart att få lära känna nya människor, människor som jag inte skulle träffat i verkliga världen. För mig är det en form av drog, dock en nyttig sådan!

Min hjärna har gått i baklås och jag är helt lost in space. Min förmåga att formulera mig är helt borta och jag måste läsa allt jag skriver tre gånger, trots det förstår jag inte ett ord. Jag är i mål och det ligger massa inlägg som bara väntar på att få publiceras. Jag lyckades med det jag tog på mig och jag skrapade ihop mer än vad som var planerat.

 

Ni som kikar in här under veckan kan räkna med minst två inlägg/dag. Det handlar om allt ifrån olika citat, till mina tankar om det mesta. Jag vet att jag vill vara med på det här, vill ni?

 

Jag hoppas ni har en fin lördagkväll, för det har i alla fall jag haft. Så bra som den kan bli, hängandes framför en dator, kvar på jobbet ;)

Uppflugen på en barstol, med en hörlur i ena örat, gungande med till musiken och en mugg med iskallt vatten bredvid mig. Det är här ni finner mig just nu.

 

Min dag på jobbet är över, men jag är kvar här trots allt. Gömd i personalrummet känns arbetet, konstigt nog, långt borta. Jag samlar ihop mig själv och startar upp sprivmode. Här ska det fixas tidsinställda, så bloggen håller sig vid liv under kommande vecka. Är internetet slut, ja då får man göra det bästa av situationen.

 

Vi har haft en tokig dag på jobbet, det har varit fullt ös sedan klockan nio imorses. Eller, vid halv fyra lugnade det ner sig, men i övrigt har vi haft att göra hela tiden. Det är ganska nice att tiden går otroligt fort, även om jag blir trött i huvudet efter en stund.

 

Men, jag har en plan! På jobbet har vi fri wifi, så jag tänkte att datorn får hänga med till jobbet imorgon så stannar jag kvar där efter att jag slutat och fixar ordentlig uppdatering på det här stället. :)

I övrigt flyter livet på och jag lär känna mig själv mer och mer. Det dyker upp sidor jag aldrig trodde jag skulle stöta på, jag får bearbeta delar jag inte visste att jag behövde bearbeta. Det här är stort, litet, coolt, skämmande, underbart och galet. Tur är det att det finns människor som står ut med mig i mitt förvirrade tillstånd och som stöttar mig. Det ska bli så spännande att se var det här leder mig, vilken kännedom jag kommer få om mig själv.

"Jag vill att ni ska veta att livet är tufft, livet prövar oss och livet kommer trycka ner oss i skiten, men du kommer klara av det. När man måste vara stark, då är man det. Men, glöm inte att tillåta dig själv att vila ibland. Att vara stark betyder inte att hålla uppe fasaden, eller att gå genom livet med ett leende på läpparna. Att vara stark är att kunna säga:
”Jag behöver hjälp, jag orkar inte det här ensam.”

Att vara stark är att våga känna, för det är okej att känna! Det är bra att känna och framför allt, det är asgrymt att kunna sätta ord på det man känner. Det är styrka att våga dela sina känslor med någon annan och man är stark när man tillåter sig att falla."

Lite kloka ord såhär i nattmörkret. Din styrka finns inom dig, du bär den med dig. Genom att tillåta dig att känna och genom att lyssna på känslorna så kommer du bli så otroligt stark, starkae än vad du någonsin anat!

Min drivkraft just nu är hästarna dessa vackra själar som ständigt stöttar och älskar. De ger mig den energi som saknas, eller de väcker mig ur mitt snurrande inre. De tar mig ner på jorden, de snusar mig i naken och ger mig kärlek. Dessa fina, underbara älskade.

Min kropp är knasig och min själ vet inte var den hör hemma. Överlag mår jag bra, jag är lycklig, men kroppen är knasig.

Livet förundrar mig, de ger mig ständigt nya överraskningar och jag njuter av resan. Jag njuter av allt spännande det bjuder mig på, allt oförutsätt som sker och alla nya människor jag får möta. Woow, tänk att det här är mitt liv. Det är magiskt, det är bubblande, det är mjukt, det är hårt och det är mitt. Jag är så lycklig med det jag har och kan bara le åt hur vackert allting är.

 

 

 

Jag har, vid tidigare tillfälle, nämnt att skrivandet ofta har varit en del av mig. Skrivandets konst har funnits i mina fingrar och sedan den dag jag lärde mig skriva har jag skrivit tills jag fått kramp. Jag har gömt undan mina texter för mig själv, av anledningen till att jag inte varit mogen att läsa dem.

 

Jag har skrivit när jag mått dåligt och därför har majoritetan av mina texter varit mörka. Att läsa texter om dödslängtan och ångest när man är påväg mot ett lyckligt liv, eller gör sitt bästa för att inte krascha ner i mörket, är en väldigt dum idé. Numer anser jag mig stå tillräckligt stadigt för att vara redo att läsa och nog har jag läst! Jag har läst sida upp och sida ner med noveller, dikter och ord. Det är så knasigt att det är mina ord, min ångest, som jag läser. Tänk att jag en gång i tiden mådde så otroligt dåligt, att det var så nyligen. Tänk hur bra jag mår idag.

 

Såväl näsa som huvd är fyllt av snor på mig, så härligt. Att vara förkyld är inget jag gillar egentligen, fördelen är väl att jag hinner titta på timtals av Grey's Anatomy?

 

De senaste dagarna har Greta strosat runt i hagen och fått vara häst deluxe. Jag har varit ute och tittat på henne, samt lekt någon minut, men mer har vi inte gjort. Idag var första dagen sedan mitt försök till ridning, som Greta självmant kom fram till mig. Jag får helt enkelt inse att ridning är ingenting för mig och min fina fux, inte ännu i alla fall. Vi får lära känna varandra ännu bättre och ta oss igenom hennes (och min) tragik kring ridning. Den dagen vi inser att det är en ära att låta mig bäras, den dagen kommer jag med stolthet sitta upp på Gretas rygg igen. Om det blir i höst, eller om tre höstar, det får tiden utvisa.