Braskaminen har torkat mina tårar, jag har strukit bort tårar med händerna, mitt hår har fångat tårarna. Längs kinderna rinner dem, sakta och stilla. Vad jag sörjer mest vet jag ej ännu. Är det de jag släppt taget om, eller det faktum att jag sårat någon annan.

Tårarna rinner och klumpen i halsen är stor. Ikväll önskar jag att jag hade en famn att somna i, men det är just det jag har valt bort. Valet låg hos mig, det är jag som inte ville ändra mig. Det gör ont, men jag antar att min smärta är liten jämfört med hans. I alla fall annorlunda. Mina tårar är inte för mig, eller jo, men de är också för honom. För hans skull.

Greta är orolig och har inte riktigt landat, men det är fullt normalt med tanke på att hon går i en mindre flock nu än innan och det är mycket nytt. Jag litar på att med lite tid så kommer hon snart vara sig själv igen. :)

Sedan igårkväll har adrenalinet runnit i mina ådror, tigerkvinna har vaknat och jag är redo att gå till en fight om det behövs. Jag är inte rädd för att gå i strid för mina älskade, jag är säker på att om jag får en törn, så repat jag mig. Jag vet att jag överlever allt jag tar mig för mig, så jag ger mig in i striden med en styrka, självsäkerhet och trygghet. Jag vet att jag kommer ur den, levandes. Kanske lite tilltufsad, men levandes och med en trygghet om att de jag älskar kan få sova lugnt om nätterna.

Jag står redo, tigrinnan i min sjuder av liv. Bring it on, jag lovar att kämpa till sista blodsdroppe.

Eeeehm, jo jag är fortfarande vid liv. Om jag har fått ordning på mitt internet, uppenbarligen inte. Jag lever som en eremit i skogen, fortfarande utan tv och internet. Aja, tidsnog ska det väl bli ordning på även de delarna ;)

Just nu sitter jag i soffan hos Zak och väntar på att klockan ska bli lite mer, så jag kan börja med kvällens mat. Planen är att den ska stå på spisen och puttra, lagom tills han kommer hem från jobbet. Som en mysig överraskning, såhär på vår 2månadersdag. Tänk att jag delat mitt liv med denna fina man i hela två månader. Fast, det känns som att Zak funnits vid min sida hela mitt liv. Det är så underbart!

 

För tillfället förbereder jag inför Gret flytt. Imorgon ger jag mig iväg och hämtar hö, långt bort i Mellerud. Idag har jag handlat spån och snart är väl det mesta som behöver köpas, just köpt. Nu ska det bara packas och planeras med det tekninska, typ skaffa transport inför flytten, planera hur allt ska flyttas och det andra runt omkring. Jag längtar som tusan och hoppas verkligen att Greta kommer trivas i Furuhill.

 

Nu tänker jag lämna er till tystnaden igen. Vi hörs när vi hörs. Ta hand om er!

 

Min uppdatering har uteblivit och kanske är det så det blir när internetet är så långsamt att jag gett upp hoppet om att kunna använda det på datorn.

 

Under den senaste veckan har jag hunnit med en tur till Stockholm, julbaka i massor, packa upp det mesta och börjat få riktig ordning hemma. Det är några hyllor och tavlor som ska upp, sen har jag fått fixat det som går att fixa nu. Jag trivs så bra i min lägenhet, jag har verkligen hittat hem. Även katterna trivs och Pyzen och Pip börjar sakta men säkert bli utekatter på riktigt. Mattehjärtat gråter varje gång jag släpper ut dem, men att få se lyckan i deras kroppar är underbart!

 

Denna veckan är det Musikhjälpen, vilket betyder att jag sover lite för få timmar och spenderar otroligt många timmar framför radion. Helst hade jag velat titta på Musikhjälpen via tv'n, men varken internet eller tv fungerar, så då får jag använda mig av det som finns.

 

Hur mår ni min vänner? Har ni börjat förbereda er inför julen? :)

 

Det enda jag väntar på just nu är att få hit min garderob, så att jag kan packa upp mina kläder och få ordning på det sista.

Min lägenhet är otroligt fin och lugn. Hela atmosfären är rogivande och får mig att slappna av. Jag har kommit hem, vilket känns underbart!

Jag vet inte hur många dagar sedan jag skrev här, antagligen ganska många. Jag kan i alla fall berätta att jag lever och det med glädje! Jag har kommit till Gråsten och jag har börjat landa här, det enda jag väntar på är att få hit en garderob samt mina kökslådor, sen bör det mesta finnas på plats.

 

Internetet är antagligen det långsamaste jag har stött på, fördelen är att jag får träna upp mitt tålamod. Eller, jag får bekräftat att mitt tålamod är ganska bra ;)

De senaste dagarna har jag haft underbara stunder med Greta! Hon börjar tycka bättre och bättre om att umgås med mig och vi håller mest på med freeshaping. För fyra dagar sedan vågade jag knappast drömma om att få pussa Greta på mulen, idag satte hon mulen på min mun och satte sedan läpparna runt min näsa. Tänk vad lite eget tänkande kan stärka självförtroendet på individer. Det är fantastiskt att se hur Gretas hjärna sätter igång och försöker komma på nya saker att göra, allt för att få höra ett klick och få en liten godis. Vi har så roligt ihop, jag och min fina fux.

och att få upp en bild är omöjligt.

 

 

Jag sitter i soffan och på ryggkudden bredvid mig ligger Pyzen och är väldigt nöjd med sig själv. Han har brottat ner mig, gosat ihjäl mig och tvingat mig till stillhet. Jag har inga andra val än att sitta här och ta det lugnt. Varför? Reser jag på mig så springer Pyzen efter och ser så ledsen ut. Min grabb behöver mig, mitt i allt flttykaos. Allt är precis som vanligt med andra ord, vi känner arandra utan och innan. Ååh, vad jag älskar min Pyzis. <3

 

Jag och Greta har haft ett par otroligt fina dagar. Jag har släppt alla krav på att vi måste göra något,vilket resulterat i att vi gjort mer än på länge. Vi har börjat komma vidare i groundwork, vi freeshapear i oändlighet och vi är nära, så nära varandra. Vi andas och tänker ihop. Det är så fascinerande och starkt att se hur Greta börjat läsa mina tankar.
När jag skulle lämna stallet i förrgår så kom jag ut genom stalldörren, innan Greta ställde sig och skrek inne i sin box. Hon gnäggade inte, hon skrek mig tillbaka. Detta hände två gånger, sedan satte jag mig i hennes box en stund, tills hon hade varvat ner och sa att hon landat för kvällen. Då var det okej att jag lämnade henne. Min fina busa, hon är så bra.

 

Jag har gosat ner mig i sängen, under ett fluffigt täcke och den enda planen just nu är att ta det lugnt. Det finns hundra saker jag borde göra, men jag tänker strunta i allt ihop. Jag har jobbat sex dagar i sträck och tänker nu unna mig en mysstund med täcket. För jag är trött!

 

På torsdagsmorgon går flyttlasset och jag har en hel del kvar att packa. Thank lord att mamma kommer ikväll och stannar tills på torsdagkväll. Annars hade jag inte klarat mig. Att vara ute i sista stund är väl inte min grej, men ibland är det så det blir.

 

Nu är det något avsnitt av Big Bang Theory och sen dra igång dagen. :)

Jag njuter av livet, även om jag önskar att vissa delar vore annorlunda. Jag älskar att leva, att vara levande. Jag är så glad över de fina människor jag har i min omgivning och det faktum att jag har träningsvärk i magen, efter för mycket skratt, gör mig så lycklig!

Fram tills dess är det en del som ska fixas och donas, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Jag har en del som måste köpas, annars går det inte vägen. Men hej, jag gör det med glädje, för det här kan bara bli bra!

Jag nyper mig själv i armen. Jodå, det gör faktiskt ont. Det betyder att detta är på riktigt och jag drömmer inte. Jag är påväg att flytta, jag är påväg att ordna upp mitt kaos och jag är så levande! Jag smider planer, jag fixar adressändring, jag är vuxen.

 

Det bubblar i mig, så bubblande att jag mår illa. Jag är så lycklig, att det spritter i benen. Woow, hur blev det här mitt liv? Jag älskar det här! När allting löser sig, så länge jag är öppen. Det är otroligt!!

 

För 45 minuter sedan gick jag upp ur sängen och det mesta av dagens att-göra-lista är redan gjort. Hur grym är inte den känslan?! Jag har något samtal kvar att ringa, sms att skicka och spendera tid med min fina Greta, sedan kan jag gå till jobbet med ett lugn i kroppen. Det ska bli så härligt!

 

I mitt huvud snurrar flyttförberedelser och jag undrar hur jag ska få ihop allt. Jag vet att det löser sig i slutänden, men jag vill löa det på allra bästa sätt, utan att varken jag eller någon annan ska hamna i kläm. Så ja, det är en del faktorer som spelar in.

 

Just nu biten Pyzen mig i huvudet, för att få uppmärksamhet. Ja, alla sätt är bra, utom de dåliga. Han tycker jag borde mysa med hnom, istället för att vara på jobbet. Hmm, jajo, det hade jag gärna gjort med, om kattmys betalade mina räkningar. Tror ni att det kan funka?

 

Alla mina tavlor är nedpackade, mitt skrivbord är tomt och sovrummet ekar. Nej, nu överdrev jag, sovrummet är bara väldigt tomt. Med andra ord, jag har packat ännu mer idag och flytten närmar sig med stormsteg! Det är en vecka och en dag kvar, sedan sitter jag med fjärilar i magen och undrar när det är morgon.

 

Det känns konstigt att snart lämna Vårgårda, att flytta tillbaka till landet och få skogen utanför dörren. Det ska bli så underbart, samtidigt som det kommer bli sorgligt. Lagom till min flytt, så fann jag någon att dela livet med, någon som råkar bo två minuters gångväg (!!!) ifrån mig. Alltså, hur stora är oddsen? Men, min själ längtar ut till naturen, att få ha skog utanför dörren, att se stjärnorna på natten och att kunna släppa katterna lösa. Jag längtar hem, något otroligt.

 

Jag växte upp i en familj där jag fick se att en relation är något negativt. Att ingå i ett förhållande gör att den ena parten kommer kvävas, inte fysiskt, utan psykiskt. Jag fick tidigt lära mig att det bästa var att hålla tyst och låta mannen bestämma, det blev lindrigast för alla. Jag växte upp med att se hur mannen bestämde, bossade och hur kvinnan förminskades, krymptes och vars personlighet till slut så gott som dog, helt. Detta är alltså min tidigaste erfarenhet av ett förhållande, kvinnan får inte ta plats och mannen har all bestämanderätt, det finns inga jag, det finns bara en bestämande individ.

 

Jag är idag 21 år. Jag har äntligen funnit mig själv, jag har lärt mig att leva i nuet och att älska livet. Jag har lärt mig att leva, istället för att överleva. Jag vet att jag är stark, i mig själv och att jag är oberoende av någon annan. Jag är lycklig, på en ny nivå. Jag var säker på att jag stod stadigt och att inget kunde få mig att falla, sen mötte jag Zak.

 

 

När jag stått i Zaks armar första gången så brakade ett helvete loss, mitt inre blev ett kaos och jag fick panik. Jag som var säker på att jag släppt taget om mitt förflutna, fick uppleva känslor jag aldrig trott jag skulle känna. Jag var helt övertygad om att mit liv var över, nu var det kört. Jag skulle aldrig få bestämma igen, jag skulle bli totalt överkörd, mosad och krossas. Mitt undermedvetna skrek till mig att Zak skulle börja bossa över mig, att han skulle göra allt som pappa gjort gentemot mamma. Mitt undermedvetna kastade minnen på mig, allt för att rädda mig själv från något den var säker på skulle döda mig.

 

Tänk er den panikkänslan, blandad med bubblande nykärlek. Gissa om jag mådde förjävligt? Jag var världens lyckligaste, men samtidigt kändes allting tungt och svart. Resultatet blev att jag flydde, jag sa till Zak att det inte skulle gå, att jag inte kunde. Jag hade bestämt mig, vi skulle inte kunna hålla ihop. Det höll i ett dygn, sen var jag tillbaka i hans armar och där är jag kvar.

 

Genom Zak har jag fått lära mig att ett förhållande betyder att ett Vi skapas, utan att förstöra ett Jag. Jag har kommer alltid vara honom evigt tacksam för det tålamod han visar mig, för att jag får ta del av hans fantastiska hjärta. Zak är på många sätt för bra för mig. Han står ut med mig när jag får mina psykbryt och han finns kvar när jag kommer upp till ytan. Jag är så glad över att jag får lov att fortsätta vara jag, även om jag är trasig och knasig. Jag är så lycklig över att jag träffat honom, att han finns vid min sida. Min fina, min älskade.

I natt har mina fötter gått av sig själva. De ha lagt nio kilometer bakom sig och jag har knatat på, med ro i kroppen. Jag har tittat på den vackra omgivningen, dansat med till musiken och jag har varit i nuet. I min mobil finns det anteckningar från natten, från det som svävat förbi i utkanten av huvudet.

 

 

Ja, till viss del är jag nog en nattmänniska. Eller nej, jag är en mörkermänniska. Jag älskar mörkret, hur allting får ett annat ljus och hur livet får ett annat perspektiv. Ingenting är säkert, men allting är. Jag älskar kylan som kommer med mörkret och jag älskar den energi som kommer med mörkret. Jag är mörkrets barn, så är det bara. Hand i hand.

 

För visst är det fullt normalt att gå ut och gå, halv tolv på natten, för att komma hem två timmar senare. För att gå i nio kilometer. För att lyssna på julmusik- För att skratta högt. För att snurra runt i cirklar, av ren glädje. För visst är livet vackert, när mörkret bäddar in jorden.

 

Jag ringde precis mamma och lyckades väcka henne. Konstigt tyckte jag, fram tills jag insåg att klockan var tjugo i tolv..
Jag som är superpigg och ville planera mitt flyttvecka, fick glatt be om ursäkt och säga till mamma att fortsätta sova, medan jag hittar på något annat. Min kropp tycker det är fullt normalt att sitta vaken vid den här tiden på dygnet, i alla fall efter att ha jobbat stängning i tre dagar. Så varför är inte alla andra vakna nu också?!

 

Det är så mycket som hunnit hända sedan sist jag tog mig tid och printa ner mina tankar. Jag har delat säng med en av jordens härligaste hundar, jag har försummat mina katter för mycket, jag har jobbat som en tok, jag har delat säng med min fina, jag har sovit för få timmar, jag har suttit i en biostol och myst, jag har gett upp och börjat lyssna på julmusik och jag har levt. Jag har, trots en omgivning som inte alltid drar åt samma håll, levt till fullo. Jagh har njutit av nuet och jag älskar att leva. Jag är där jag bör vara, i precis rätt tid.

 

I mitt huvud råder ett lugn, ett stort och tryggt lugn. Den hysteri som har rådit där inne har sakta lagt sig tillrätta, alla tankar har blivit tänkta, de har fått den uppmärksamhet de önskat och har nu lagt sig på plats. Det är som lugnet efter storm och visst har det stormat.

 

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera vilken underbar hjärna jag har. Hur väl den vill mig och hur duktig den är på att skydda mig, även om jag inte alltid behöver bli skyddad. Den vill mig bara väl, i alla lägen, även då jag vill utmana mig själv. Jag är så glad över att vara jag!

 

Tänk er att titta sig i spegeln och känna "Ååh, vad vacker jag är!!!"
Det är där ni hittar mig. I det där vackra, det älskande, det fantastiska. Under många år kunde jag inte finna glädjen, jag kunde inte se det vackra och jag förstod inte hur någon kunde älska livet. Idag vill jag bara leva, fullt ut. Jag vill älska till hjärtat blöder, jag vill älska som att jorden ska gå under imorgon. Jag vill leva varenda minut och göra det bästa av allt. Idag vet jag hur vackert livet är, jag vet att jag förtjänar att leva och att bubbla.

 

Resan hit har varit krokig, brokig och knasig. Jag har skrapat knäna på vägen, jag har gått vilse, tappat kompassen och eldat upp kartan. Jag har legat och skakat i kramper under en gran, i den mörkaste av skogar, utan att veta var jag varit påväg. Jag har sett svart, sett mörker och sett hat. Jag har velat lämna allt, för att jag sökt något ouppnåeligt. Sen fann jag mig själv och insåg att så länge jag går med mig själv, så klarar jag mig utan karta och kompass, jag kan ligga under en gran i mörkret. För desto mörkare det är, desto klarare blir stjärnorna. Mina skrapade knän berättar en historia, en vacker och skrämmande historia, den berättar vem jag varit och vem jag är idag. När jag fann mig själv och insåg att jag alltid finns här, så insåg jag att jag inte behöver veta var jag är påväg, det är faktiskt min resa som är viktig. Det är mina krokiga vägar, mina borttappade drömmar, min vilsegång som gör mig livslevande. Som gör att jag älskar livet, att jag älskar att leva. Som gör att jag en dag kommer älska till den yttersta gränsen, tills mitt hjärta blöder och tills jag inte kan andas längre. Mitt liv är mitt.