Visste ni att jag en gång i tiden varit medryttare på ett fuxsto? Jodå, det har jag faktiskt.

 

Jonna var en mycket speciell dam, speciellt när man satt på. Hon var stel, oböjbar, en typisk ångvält. Jag minns att jag satt och tragglade galoppfattningar på henne, för att hon ville rusa in i galoppen. Jag kämpade med volter, för att bli lycklig om hon kunde bära sig i två steg. Jag red henne alltid med gogue, då hennes näsa annars satt uppe i takbjälkarna i ridhuset. Hennes ägare tillät mig inte att rida ut på henne, på sin höjd fick jag skritta runt travbanan. Anledningen till detta förbud var enkel, Jonna fick alltid spel på vägen hem och stack iväg.

 

Vår tid tillsammans blev kort, då jag insåg att jag inte orkade med att bo i egen lägenhet, gå i skolan, pendla mellan två städer, jobba hos Sussie, ta hand om katterna och rida Jonna tre dagar i veckan. Jonnas ägare bestämde sig även för att sälja Jonna och en kort stund funderade jag på att köpa henne, men insåg att det inte var hästen för mig.

 

Det hade varit så spännande att få träffa Jonna igen, att se hur vår relatiion hade kunnat se ut idag, med min nya kunskap. Hon var trots allt en krigarsjäl.

 

Den 1 juni 2009 är en dag om jag alltid kommer minnas. Det finns ett före och ett efter den 1 juni 2009. Innan och efter att vi gick, innan och efter skilsmässan, innan och efter nystarten. Den 1 juni 2009 lämnade jag och mamma ett helvete och fick en ny chans till livet.

 

Vi började vår resa i en liten källarskrubb hos mina kusiner och när vi bott där i ganska många nätter började jag skriva. Här kommer en del av mina ord. Jag hoppas verkligen att ingen av er känner igen er, för den smärta jag levde i då önskar jag ingen!

Jag hade blivit som så många andra, som den jag drömt om att vara, den som skulle vara en lyckligare mig, jag hade blivit ett skilsmässobarn.

 

Under flera år hade jag drömt, hoppats, hållit tummarna för och aldrig vågat säga något, men min högsta önskan var att mamma skulle bestämma sig för att skiljas från min pappa. En pappa, som aldrig vart en pappa på riktigt. En pappa som alltid satte jobbet före familjen. En pappa, som jag inte kan se som en pappa.
Visst hade pappa varit underbar till och från, visst hade pappa sina stunder då han faktiskt var som en pappa för mig, men har hade också sina perioder då han var en främling, någon som jag bara delade mitt hus med. Någon som inte var min pappa.
Han sa det själv en jul, när vi var hos farmor och farfar. Han sa det lagom högt, så att så få som möjligt skulle höra, men jag hörde och mamma hörde.
– Jag har ingen dotter, sa han.
Dem orden, det går inte att förlåta. Från den dagen hade jag ingen pappa längre. Eller jo, jag hade en pappa och han trodde att han var min pappa, men långt inuti fanns orden kvar. Känslan av att var värdelös och känslan av att inte vara någons dotter. Jag älskade honom, för han gav mig stunder som var guld värda.
Sen var han en främling, någon som ingen kände. Ingen under mitt tak i alla fall. Han pratade inte, inte ens ett hej gav han ifrån sig. Jag fick vara glad om han ens gav mig en blick, om jag ens var värdig det. Han fick mig att känna mig som något katten släpat in, någon ingen ville ha att göra med. Då var han inte heller min pappa, då var han bara en främling.

Dagen kom, då inte mamma orkade mer. Då pappa insåg att han hade gjort för lite. Då han försökte rätta till allt, men det var för sent. Man kommer inte på att man har en dotter efter 17 år. Det är lite sent då, speciellt då man redan sagt att man inte har någon dotter. Orden sitter kvar, i 17 år och många mer.
Dagen kom, då pappa tog över makten och var påväg att släcka vår glöd. Min och mammas glöd, men dagen kom också då jag och mamma packade och gick. Dagen, då inget skulle bli som förut.

Jag sitter i våran källarskrubb, min och mammas. Titania och Pyzen bor här också. Vi delar på 13 kvadrat. Inatt har jag mammas säng, för min rygg klarar inte av min egen längre. Eller, den måste pausa lite då och då från den. Idag är det den 22 juni 2009. Idag har vi bott i källarskrubben i 21 nätter.

Jag trodde inte att det skulle bli så här att vara skilsmässobarn. Okej, jag är inte det än. Papprerna är inte kollade än, men om ungefär två veckor så är jag skilsmässobarn, på riktigt. Jag vet inte hur det känns, hur borde det kännas? Det enda jag vet, är att jag inte har någon ork alls. All energi har runnit ur mig.

Det är knasigt att detta är mina ord, att detta var min verklighet. Jag var livrädd och osäker på vad framtiden hade att ge mig. Jag visste ingenting och mitt inre var ett känslomässigt kaos. Jag var fri, men jag hade inte en aning om vad jag skulle göra av friheten. Hur lär man sig leva, när man alltid suttit fast i psykiska bojor? Jag lyckades och jag är så stolt över den resa som gjorts.

De senaste dagarna har varit konstiga. Jag har fått så många intryck utifrån mig själv, att jag inte hunnit stanna upp och känna efter. Jag har rusat på och bara låtit känslorna hänga med, utan att verkligen känna efter. Jag har varit och hälsat på hos den gamla Rebecka, som lätt allt yttre påverka hennes mående. Om det kändes roligt, inte det minsta. Jag som är en sprallig själ har sjunkit till botten och ser bara i gråskalor. Hur kunde det bli så?

 

Jag tänker göra en förändring, ta mitt ansvar. Hundra procent ansvar för min känslor och mitt agerande, det är det enda som kan begäars av mig. Genom att söka efter lärande och genom att lita på mig själv så vet jag att jag kommer finna min egen trygghet igen, lättare än vad jag någonsin gjort tidigare.

 

Det ska bli så skönt att få hitta hem igen, att få landa i min egen trygghet och vetskapen om att vad som än händer, så finns alltid jag kvar. Oavsett om världen skälver under mina fötter, eller om solen exploderar ovanför mitt huvud, så kommer alltid jag finnas kvar för mig själv. Det är stort, det är mäktigt och det är helt fantastiskt!

 

Jag blev så glad när jag loggade in här på bloggen, titta vad som fanns bland kommentarerna:

Tårarna rinner ner för mina kinder, hjärtat värker och jag vill helst gömma mig för allt. Min fina, älskade Murr har somnat in. Världens renaste själ tog sitt sista andetag i onsdags och somnade in i pappas famn. Hjärtat, eller lungorna, gav upp och hon somnade in hemma.

 

Enda sedan skilsmässan har jag drömt, hoppats och längtat tills den dag jag skulle få krama om, pussa på och sova tillsammans med Murr. Hon är inte vilken katt som helst, hon är Murr. Den katt vi åkt i illfart med till Skara, för att rädda livet på. Den katt som låg på operationsbordet på min födelsedag och som, mot många odds, tog sig tillbaka till livet. Min fina, älskade, fantastiska Murr.

 

Det gör så ont, så ont att försöka förstå att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Jag kommer inte få borra in näsan i Murrpälsen, jag kommer inte på busa med henne och jag kommer aldrig få höra henne spinna igen. Min älskade.

 

För ett år sedan stod jag på Hästmässan i Borås och jobbade för Sussies Häst&Fritid, jag hade då bara ett par få dagar kvar att jobba där. För ett år sedan var jag så lättad, men ledsen, samtidigt som jag var irriterad och otroligt rädd. Jag visste att jag fattat rätt beslut, men jag hade inte en aning om hur det hela skulle sluta. Jag saknade en ordentlig inkomst och jag saknade vettig utbildning, min framtid existerade inte och jag vågade inte tänka på vad som skulle kunna hända med Greta, trots det visste jag att jag var fri. Fri att skapa en framtid för mig själv, min framtid.

 

Idag jobbar jag på Donken, jag har en egen lägenhet och en ny lägenhet på g. Jag äger Greta, jag har en till katt, jag har börjat BARFa mina fina kissar, jag lever, jag överlever inte längre. Idag sprudlar jag, jag älskar livet och jag lär mig. Varje dag lär jag känna mig själv, min omgivning, mitt innre och yttre. Idag är jag lycklig.

 

 

Vad är det egentligen som har hunnit hända under det här året och hur har det kunnat bli så? Jag vet inte, jag vet bara att jag är oerhört tacksam över det liv jag lever idag, att jag tog mig samman och satte ner foten den där dagen för ett år sedan. Att jag satte ner foten, för att ta tillbaka min framtid.

 

Idag har jag storartade drömmar och visioner. Jag vill så mycket, saker som jag tidigare trodde var omöjliga, ser jag idag som otroligt möjliga. Jag ser möjligheter, inte hinder och jag njuter för fullt av att vara just här, där jag är.

 

 

Den tystnad som pågår här beror kort och gott på att jag är trött. Jag är trött i kroppen och jag är är trött i psyket.

 

Den kurs jag så länge har sett fram emot har ställts in, detta utan att berättas för mig. Jag vet inte vad som gör mig mest ledsen, att ingen har hört av sig, eller att jag inte kommer få gå på kursen. Jag har räknat ner veckorna, planerat kring Greta, katterna, jobbet. Jag hade löst allt, för att kunna ha två fantastiska och lärorika veckor och när jag skulle göra sista avstämningen med kursledaren så får jag veta att den är inställd. Surt och ledsamt. Besviken och trött.

 

Jag gör mitt bästa för att ta nya tag och satsa på att gå denna kurs vid ett annat tillfälle. Fram tills dess tänker jag dejta Anthony Robbins så mycket jag kan och lära mig på egen hand, för jag vet att jag är bra och att jag i grund och botten styr över mitt eget liv.

 

Fördelen med att jag inte åker på kurs, det är att jag hinner packa, städa och fixa inför flytten. Jag kan göra det i lugn och ro, i min egen takt och så mycket som jag orkar. Jag får en och en halv veckas riktig semester där jag kan andas, umgås med mig själv och katterna. Har jag tur så kan jag även planera in en träning med Alex, det beror på vad mitt konto säger. Jag ska njuta av det liv jag har framför mig och jag ska göra det allra bästa av allt jag har, för livet är egentligen väldigt vackert.

 

Hjärnan är trött och kroppen hänger på. Ja, det här känns så knasigt för att vars jag, men det är väl såhär det är ibland. Jag tror mig veta vad det grundar sig i, det handlar bara om att vänta ut tiden och landa i mig själv. Allt har sin tid, så även jag.  

Jag tänkte dela med mig av mina favoritbloggar, de som jag följer slaviskt. Klicka på bilderna, så kommer ni direkt till bloggen.

Att ligga på soffan, men en katt på magen och en ljudbok intil örat, det är det bästa sätt som finns för att ladda upp inför ett pass på tio timmar. Jag hade helst stannat hemma idag, men med tanke på att jag är helt frisk så finns det ingen anledning att just stanna hemma.

 

Dagar som idag önskar jag att jag hade ett eget företag, som blomstrar och som gör att jag faktiskt kan ta en ledig dag när energinivån ligger på botten. Jag får glädja mig åt att jag en dag kommer vara där och fram tills dess så har jag mina härliga arbetskollegor att dela tiden med.

 

Dags att samla ihop mig, skrapa ihop min energi och göra mig redo för jobb.

På ett par korta sekunder rann all min energi ut genom fötterna och jag föll, med näsan först, rakt ner på golvet.

 

Igår skickade jag iväg ett mail med en kort fråga om en kurs jag länge planerat in, svaret jag fick var helt oväntat. Nu kan jag bara hålla tummarna att det någonstans på vägen blivit ett missförstånd och att jag faktiskt åker på kurs om några veckor. Blir det inte av, då får jag väl ta det längre fram, men jag är så peppad på att komma iväg. Jag ber er kära vänner, håll tummarna för mig. Det här är något jag sett fram emot i ett halvår och jag skulle bli så ledsen om det inte blir av..

 

Jag ser upp till människor som kan använda sig av ord som poesi, som kan leka med orden och som kan få fram fantastiska texter. Jag inspireras av dessa människor och jag vill så gärna denna förmågan, att just skapa något otroligt vackert med orden.

 

Någon som verkligen kan skapa mästerverk med ord är Emil Jensen. Han är magisk och jag sitter förundrad när jag lyssnar på honom. Hans "Mellan snack" och "Snacka om" är så vackra, så rena, så berörande, så värmande, skrämmande och underbara, så djup utan att vi är medvetna om det.

 

För ett bra tag sedan nämnde jag att något stort var påväg att hända i mitt liv, men just då kunde jag inte berätta vad. Idag vet jag med säkerhet att allting faller på plats och jag kan börja dela med mig av det till hela världen, inte bara mina närmsta.

 

Senast den 1 december 2013 går flyttlasset, då packas hela mitt boende och tre katter ihop och styr iväg. Det blir en kort resan, men det kommer vara en av de bästa jag någonsin gjort. Senast den 1 december flyttar jag och mina katter ut på landet, till den by där jag spenderat oräkneliga timmar som barn. Vi flyttar ut till den by jag och Pärlan busade runt i. Senast den 1 december 2013 flyttar jag och kissarna till Bergstena Gråsten, vi flyttar hem.

 

Gråsten är en av de vackraste platserna på jorden, det är den plats jag så länge drömt om, men inte trott att jag skulle ha möjlighet till. Gråsten är den plats där min framtid kommer byggas.

 

Idag görs ett tvåvåningshus om och övervåningen blir min lägenhet. Just nu spacklas, slipas och målas det förfullt. Toalett, kök, gästrum och allt annat renoveras och görs iordning, allt för att jag ska kunna flytta in så snart som det bara går. Vi har sagt 1 december som ett sista datum, men mest troligt är att det blir tidigare.

 

Som att det inte vore nog med en fantastisk lägenhet. Till våren kommer vi bygga en lösdrift, jag kommer slå ner stolpar till staket i en evighet och jag kommer dra eltråd tills fingrarna blöder, men jag kommer även få hem min älskade Greta. Till våren kommer jag ha en fantastisk flock med hästar gåendes utanför mitt vardagsrumsfönster.

Gråsten är den fristad och den möjlighet jag så länge velat ha. Min tanke och den vision jag har är att göra Gråsten till en mötesplats för hästmänniskor med samma tänk som mig. För oss som inte känner oss hemma i den engelska ridningen, för oss som vill testa något nytt och för oss som är öppna för diskutioner, dialoger och en otroligt öppenhet. Gråsten är mitt paradis på jorden.

 

Hjärtat värker och krampar, det stramar, det bultar och det smärtar. Ikväll saknar jag. Ikväll saknar jag deluxe. Jag saknar, saknar, saknar. Jag kan inte säga vad jag saknar, jag är bara fast i en saknarkänsla. Innanför mina ögonlock fladdrar tusentals bilder förbi, bilder på vänner, familj, hästar, skola, tid jag avskytt, tid jag älskat, tider som varit. De dessa bilder har gemensamt är att det varit med och format mig och att jag på något vis saknar dem.

 

Just ikväll saknar jag tills jag går i tusen bitar. Ikväll önskar jag att jag hade en kär vän att krypa upp hos, att låta tårarna rinna på och som kramade mig hårt tillbaka. ikväll är jag inte i en glädjebubbla, ikväll är jag.

 

I eftermiddag ligger fokus på mina fina grabbar. De har kommit en del i skymundan sedan Polly flyttade in, vilket känns superkasst. Just nu ligger Pip i mitt knä och kurrar, förut hade jag Pyzen här. Mina älskade grabbar, de påminner mig så ofta om att varva ner och stanna upp. Som jag älskar dem!

Idag skulle jag suttit på läktaren i ett ridhus och sugit åt mig av kunskap inom den Akademiska Ridkunskapen, men när klocka ringde imorses skrek kroppen om mer sömn och jag valde helt enkelt att lyssna på den. Jag har hela livet på mig att lära mig, men om jag inte tar hand om mig själv så kommer jag inte orka leva. Med andra ord är det just en lugn morgon som jag är i största behov av.

 

I eftermiddag är det hundpromenader, stallfix, hästmys, hästbus och hundmys som gäller. Fram tills dess ska jag göra minsta möjliga och när jag väl kommer till Sotlanda är det full fokus som gäller.

 

 

Jag behöver också förstå att det vi ännu inte tränat på, det kan vi inte. Vi kommer lära oss, men just för stunden är det inget som sitter. Åter igen handlar det om att ge det tid, att lita på mig själv och min kunskap, för det kommer komma fram den dag båda är redo för det.

Jag blir besviken på mig själv, för att jag krånglar till det så mycket. Om jag håller det basic så lär vi oss snabbare och har vi roligt medan vi gör det så lär vi oss ännu snabbare.

Nya tag imorgon och då hoppas och vet jag att jag kommer vara ännu lite mer lyhörd. Idag har jag lärt mig att den känsla vi lämnade senaste passet med, det är den känsla vi komme befinna oss i när vi börjar dagens pass. Det är kunskap och insikt jag får ta med från dagens pass och se till det positiva.

Ja, mitt liv rullar på i en hastighet som ibland skrämmer mig och ibland sitter jag och baran juter av blåsten i håret. Det är turbulent, det är skrämmande, det är fscinerande och det är fantastiskt. Jag vet inte om jag älskar det eller inte, jag vet bara att det här är mitt liv och att jag är mit uppe i det.

 

Just nu sitter och jag laddar inför en eftermiddag i vackra Lena, där hundar ska rastas, hästar ska sysselsättas, boxar ska fixas och framför allt så ska jag leva och bara vara närvarande. Det sista blir den största utmaningen, men det är vad jag behöver. En chans att komma ikapp mig efter ett par galna veckor.

 

Det har visat sig att jag är otroligt duktig på att boka upp mig på alla mina lediga dagar. Är det inte i Sotlanda, så är det träningar eller annat som hittas på. Jag kör på och jag gör mitt allra bästa för att njuta av det här, för jag vet ju vad jag har, men inte vad jag kommer att få.

 

Med en molande skinka tog jag mig igenom gårdagens arbetsplats. Om skinkan känns bättre idag, neeej! Vad jag har gjort, det har jag inte en aning om, men stundtals hugger det till i korsryggen/skinkan/ischias och jag blir lika störd varje gång.

 

Igår låg jag på stolarna i personalrummet och när jag skulle börja gå igen så haltade jag fram. Gissa om jag kände mig gammal och gaggig, men efter en stund så släppte det efter. Förhoppningsvis får jag ordning på det inom en snar framtid.

 

Jag tror smärtan kommer från att jag börjat gå på ett bättre sätt. Jag rör höfterna som jag borde, vilket gör att nya muskler och liknande får jobba. Vem vet, jag kanske kommer få en supersnygg rumpa av det här, ni vet en sån man ser i alla tonårsfilmer, haha.

 

Halv tre är det jobb som gäller och fram tills dess har jag tänkt att lyssna på min cd-bok, äta mat och göra minsta möjliga. Framförallt ska jag låta et slippa allt min skitsnack!

 

Polly har blivit en trygg kisse. Hon delar säng med mig på nätterna, nu ligger hon bredvid mig och kurrar. På dagarna busar hon, tigger kel och kan numer bli buren. Hon behövde ungefär fem dagar innan hon hade landat och blivit en härlig och modig individ. Det ska bli roligt att se vad hon har för personlighet och för påhitt :)