Den 1 juni 2009 är en dag om jag alltid kommer minnas. Det finns ett före och ett efter den 1 juni 2009. Innan och efter att vi gick, innan och efter skilsmässan, innan och efter nystarten. Den 1 juni 2009 lämnade jag och mamma ett helvete och fick en ny chans till livet.

 

Vi började vår resa i en liten källarskrubb hos mina kusiner och när vi bott där i ganska många nätter började jag skriva. Här kommer en del av mina ord. Jag hoppas verkligen att ingen av er känner igen er, för den smärta jag levde i då önskar jag ingen!

Jag hade blivit som så många andra, som den jag drömt om att vara, den som skulle vara en lyckligare mig, jag hade blivit ett skilsmässobarn.

 

Under flera år hade jag drömt, hoppats, hållit tummarna för och aldrig vågat säga något, men min högsta önskan var att mamma skulle bestämma sig för att skiljas från min pappa. En pappa, som aldrig vart en pappa på riktigt. En pappa som alltid satte jobbet före familjen. En pappa, som jag inte kan se som en pappa.
Visst hade pappa varit underbar till och från, visst hade pappa sina stunder då han faktiskt var som en pappa för mig, men har hade också sina perioder då han var en främling, någon som jag bara delade mitt hus med. Någon som inte var min pappa.
Han sa det själv en jul, när vi var hos farmor och farfar. Han sa det lagom högt, så att så få som möjligt skulle höra, men jag hörde och mamma hörde.
– Jag har ingen dotter, sa han.
Dem orden, det går inte att förlåta. Från den dagen hade jag ingen pappa längre. Eller jo, jag hade en pappa och han trodde att han var min pappa, men långt inuti fanns orden kvar. Känslan av att var värdelös och känslan av att inte vara någons dotter. Jag älskade honom, för han gav mig stunder som var guld värda.
Sen var han en främling, någon som ingen kände. Ingen under mitt tak i alla fall. Han pratade inte, inte ens ett hej gav han ifrån sig. Jag fick vara glad om han ens gav mig en blick, om jag ens var värdig det. Han fick mig att känna mig som något katten släpat in, någon ingen ville ha att göra med. Då var han inte heller min pappa, då var han bara en främling.

Dagen kom, då inte mamma orkade mer. Då pappa insåg att han hade gjort för lite. Då han försökte rätta till allt, men det var för sent. Man kommer inte på att man har en dotter efter 17 år. Det är lite sent då, speciellt då man redan sagt att man inte har någon dotter. Orden sitter kvar, i 17 år och många mer.
Dagen kom, då pappa tog över makten och var påväg att släcka vår glöd. Min och mammas glöd, men dagen kom också då jag och mamma packade och gick. Dagen, då inget skulle bli som förut.

Jag sitter i våran källarskrubb, min och mammas. Titania och Pyzen bor här också. Vi delar på 13 kvadrat. Inatt har jag mammas säng, för min rygg klarar inte av min egen längre. Eller, den måste pausa lite då och då från den. Idag är det den 22 juni 2009. Idag har vi bott i källarskrubben i 21 nätter.

Jag trodde inte att det skulle bli så här att vara skilsmässobarn. Okej, jag är inte det än. Papprerna är inte kollade än, men om ungefär två veckor så är jag skilsmässobarn, på riktigt. Jag vet inte hur det känns, hur borde det kännas? Det enda jag vet, är att jag inte har någon ork alls. All energi har runnit ur mig.

Det är knasigt att detta är mina ord, att detta var min verklighet. Jag var livrädd och osäker på vad framtiden hade att ge mig. Jag visste ingenting och mitt inre var ett känslomässigt kaos. Jag var fri, men jag hade inte en aning om vad jag skulle göra av friheten. Hur lär man sig leva, när man alltid suttit fast i psykiska bojor? Jag lyckades och jag är så stolt över den resa som gjorts.