Tänk dig att du kommer till ett nytt ställe, är instängd i ett litet utrymme, skriker och vill ut men är fast där du är. När du väl får komma ut, så stängs du in i en bur, blir nedvärderad, petas på an ev främling och får in en metallsak i munnen. Denna metallsak används, av en totalt främling som inte hälsat, för att bända upp dina käkar. det enda du vill är att komma därifrån och du visar på ett vänligt med ack så tydligt sätt att du inte trivs, men den enda respons du får är slag och hårda ord.
Om du var människa, hade du accepterat denna behandling?

 

Det var just detta Greta fick utstå idag. Hon visade tandläkaren, vänligt med tydligt, att hon inte trivdes med hans sätt att behandla henne. Han klampade in i hennes utrymme, utan att hälsa, började gräva i hennes mun och höll ett hårt grepp runt grimman, När han hade känt färdigt sattes munstegen in och käkarna bändes upp, för inte öppnade Greta frivilligt.
När Greta blev orolig, nervös och oförstående var det inga lugnande ord som användes, utan det var slag med tandraspen och ryck i grimskaftet. Om det fungerade, ja om avseendet var att få en avstängd och apatisk häst. Det gjorde så ont i mig att se och jag ångrar att jag inte sa ifrån.

 

Greta visade med tydliga signaler, så som försök att backa undan, blockera med huvudet och liknande sätt. Inget av detta fungerade, tandläkaren var så inställd på att göra sitt jobb att han inte såg hästen han jobbade med. Det han såg var en tjurig och envis fuxmärr, det jag såg var en stressad och oförstående individ.

 

Det jag inte kan förstå är hur man kan med att stå och slå på någon annas häst. Fine om man gör det på sin egen (eller, egentligen inte men jaa...) men folk ska ge fan i att slå på min häst. Hon är van att få visa sin åsikt, att få vara med och fundera kring det vi gör, att helt enkelt respkteras, att då helt plötsligt bli slagen bara för att hon inte förstår vad som förväntas av henne. Det gör mig så jäkla upprörd!!

 

Jag behöver också förstå att det vi ännu inte tränat på, det kan vi inte. Vi kommer lära oss, men just för stunden är det inget som sitter. Åter igen handlar det om att ge det tid, att lita på mig själv och min kunskap, för det kommer komma fram den dag båda är redo för det.

Jag blir besviken på mig själv, för att jag krånglar till det så mycket. Om jag håller det basic så lär vi oss snabbare och har vi roligt medan vi gör det så lär vi oss ännu snabbare.

Nya tag imorgon och då hoppas och vet jag att jag kommer vara ännu lite mer lyhörd. Idag har jag lärt mig att den känsla vi lämnade senaste passet med, det är den känsla vi komme befinna oss i när vi börjar dagens pass. Det är kunskap och insikt jag får ta med från dagens pass och se till det positiva.

Idag hade jag och Greta ett såntdär pass som jag önskar att någon hade smygfilmat! Vi hade roligt, men kom så många steg framåt i utbildningen. Mitt mål med dagens pass var att fokusera på det som stärker Greta, såväl fysiskt som psykiskt och att göra detta genom att jobba på lina.

 

Till att börja med var Greta nedstängd och tyckte det var en dålig idé att lämna kompisarna, men genom lite bus påväg mot träningsplatsen vaknade hon till liv och började skritta på med lite energi i hovarna. En kort bit valde hon även att trava ikapp mig, när jag sprungit i förväg.

 

Väl på volten tänkte jag först busa lite, men istället bjöd Greta mig på fokuserad galopp, där hon tog i för kung och fosterland. Hon ville verkligen visa upp sig och visa hur stark hon börjar bli i kroppen. Hon galopperade samlat, men inte så avslappnat som jag önskat. Bara det faktum att hon gick upp i en lugn och fin galopp, utan att stressa i den, gjorde att mitt hjärta sköd av stolthet. Hela passet gick i denna andan, uppblandat med bus.

 

Greta valde galopp under större delen av passar och galopperade som att det är det enda hon gjort hela hennes liv. För första gången gick hon över i en lång och låg form, där hon längde ut halsen och rullade på i en riktigt avspänd galopp, inte bara i ena varvet, utan i båda. Hon höll ren galopp och hon bar sig själv.

 

När jag fick dagens trav så var tårarna påväg att rinna. Hela kroppen rörde sig i en fin takt, hon trampade under sig för kung och fosterland, samtidigt som halsen var fint välvd och avspänd. Bröstkorgsrotationen fanns där och ja, det såg helt magiskt ut! Hon flöt fram, på ett sätt jag aldrig sett innan. Hon är så vacker när hon visar mig dessa sidor, när styrkan strålar, samtidigt som hon är avslappnad och tillfreds. Jag kommer kunna leva på det här länge!

 

 

För mig har det varit en självklarhet att hästen ska ha skor på fötterna. Den får ju ont annars och hovarna slits ju ner, så skor ska det vara! Sen fick jag ont om pengar och hade inte råd att lägga ut pengar på skoning var femte-sjätte vecka. Jag fick glatt söka ny kunskap och se hur jag kunde lösa den situation jag stod inför, jag ville ju ha kvar Greta även om jag inte hade råd att sko henne.

 

Gretas skor drogs av, verkades av hovslagaren och sen fick hon glatt gå utan skor, enda tills jag fann någon lösning på problemet.
Jag satt och läste på internet, fick kunskap om barfotaverkare, sökte någon i närheten av mig som låg okej i pris och som kunde göra ett bra jobb. Jag fann ingen och tog då saken i egna händer. Med papper på hur en bra verkning skulle se ut och en nyinköpt rasp åkte jag till stallet. Två och en halvtimme senare hade jag fått raspat två framhovar och var relativt nöjd med resultatet.

 

Strax efter att jag verkar Greta själv så kom jag i kontakt med Lisbeth och genom henne kom jag även i kontakt med hennes man, Sven. Lisbeth och Sven bodde då i Lygnö och Sven var utbildad barfotaverkare. Jag insåg att här fanns det kunskap och hjälp att hämta, sagt och gjort, Sven är den som numer sköter Gretas hovar.

 

Greta går som barfotahäst och verkas med en intervall på sex veckor. Denna häst som tidigare var skeptisk till att låna ut sina hovar börjar nu förstå att det är trevligt att lyfta hovarna. Den största skillnaden sedan Greta blev av med skorna och blivit verkad på ett korrekt sätt är hennes rörelsemönster. Hon landar i 99% av fallen med trakten först, hon rör sig lättare och luftigare. I början ömmade hon på grusvägarna, vilket berodde på strålröta. I takt med att hon går på strålen och den får börja jobba, samt att jag behandlat strålrötan med Svenkdroppar, så ömmar hon mindre och mindre.

 

Gretas hovar kommer aldrig få skor på sig igen, hon mår så mycket bättre barfota!

 

 

 

Ååh, så nyttigt det är att ha filmat ett träningspass med Greta! Nu kan jag se vad jag behöver tänka på, vad jag gör rätt, vad vi behöver stärka och vad vi redan har för styrka.

 

Dagens träningspass blir GW, där jag ska göra mitt bästa föra att få mer rörelse och schwung i bakbenen, då Greta blir lite rak och stötig i sina bakbensrörelser. Hon rör sig bättre nu än vad hon gjorde från början, men jag önskar mig ännu lite mer runding i hennes gång.

 

Idag önskade jag att jag tillhörde den kategori av hästmänniskor som saknar samvete. De som kan bli förbannade på sin häst, slå till den och gå därifrån utan att känna något. Jag önskade det så innerligt, för mitt dåliga samvete gjorde ont.

 

Nu har jag landat och insett att jag har lärt mig ytterligare nya saker av mitt snedsteg. Det är okej att avbryta det man gör, om kroppen och huvudet säger ifrån. Jag måste inte reda ut hundra situationer av hundra, då är det bättre att lägga ner det och släppa ut Greta i hagen igen.

 

Det som gjorde mig mest frustrerad var att jag visste hur jag borde löst situationen och jag visste att jag gjorde ett misstag, ändå fortsatte jag. Mitt blodsocker var lågt, vilket betyder att mina tålamod tog slut på nolltid. Efter ett bra pass med GW tog jag in Greta i stallet och där inne blev hon stressad. Istället för att lösa situationen på ett vettigt sätt blev jag irriterad och fortsatte vara det, tills det att Greta gick i hagen.

Jag fick ett utbrott på henne, vilket gjorde att hon lyssnade på mig. Inte för att ohn ville, utan för att hon var rädd för vad som skulle hända om hon valde att inte lyssna. Hon var redan stressad och när jag inte lyckades reda ut situationen så gjorde jag henne rädd istället. Det är inte den ultimata lösningen.

 

Imorgon tar jag nya tag, med mer energi och med en större förmåga att lyssna på mitt inre.

 

Jag och Greta hade en supermysig dag, där kraven var obefintliga. Hon tackade nej till att träna och ville helst stå under en lind och äta löv. Så fick det bli. Under linden var livet stillsamt, vackert och underbart. Det är så härligt att hon kan be mig att slippa jobba, att hon vågar. Det betyder att jag lärt mig att lyssna.

 

Som tack för den fina stunden under linden fick jag ett pass med groundwork. Idag kom jag till nya insikter och insåg att Greta sänker huvudet, men släpper såväl underhals som överlinje. Jag behöver få henne att börja jobba med överlinjen, annars är det sak samma. Detta betyder att vi har något nytt att börja leka och experimentera med, för det är de vi gör för tillfället.

 

Jag har funnit en sådan fin väl i Greta. Hon är så duktig på att visa mig vilka fantastiska sidor livet har, bara jag tar mig tiden att lyssna på henne. Jag älskar henne, min fröken fux.

För ett tag sedan fick jag höra att min häst är bortskämd. Varför? För att hon inte gjorde exakt vad jag bad henne om.

Personen i fråga som påpekade att Greta är bortskämd såg bara så långt, att min häst inte gjorde det jag bad henne om. Det denne person missade att se var att Greta kom med ett eget förslag, på något som hon kände för att göra just denna dag. Jag valde att lyssna på min häst och fick en rolig stund tillsammans, i utbyte mot att hon vid ett annat tillfälle gett upp sina planer för min skull.

 

Jag är väldigt mån om att Greta ska få komma med förslag och egna idéer på vad vi ska göra för stunden. Min idé kan vara att vi ska verka hovarna. Normalt sett står hon vid vårt uppbindningsställe, men vid vissa tillfällen är hon inte tillfreds med det. Får hon då placera sig där hon känner sig nöjd så lyfter hon villigt på hovarna. Många ser detta som en bortskämd häst, jag ser det som en lyhörd hästägare.

 

För någon månad sedan tog jag ut Greta på gårdsplanen och skulle bara titta till henne. Greta ställde sig och gäspade ett par minuter och började sedan promenera iväg. Jag kunde här välja att se på det som att hon inte lyssnade, tillrättavisat och sagt att hon inte fick komma med förslag. Jag gjorde tvärtemot, jag berömde hennes förslag (skämde bort henne och följde med på hennes idé) Resultatet blev en underbar promenad på 1,5h, helt på Gretas initiativ.

 

Det andra ser som bortskämdhet i min häst, det ser jag som påhittighet och initiativtagande. Det jag värdesätter hos min häst, hennes egna tankeverksamhet, ser andra som något negativt. Jag strävar efter en levande, glittrande själ, som vill göra saker och som kommer med förslag i vår träning. Jag vet att min häst lyssnar, när det krävs, för att hon får friheten och blir "bortskämd". Jag litar på att hon sköter den frihet hon får.

 

 

Jag har hunnit med så mycket idag, med högsta mysfaktor på det mesta. Här hemma är det nu rent och fint, i köket står nybakade kakor och i kylen finns mat. Gretas täcken är lagade och symaskinen är nedpackad, för första gången på typ tre veckor, källsorteringen är tömd och lite annat smått och gott är fixat.

 

Greta var till att börja med otroligt spänd idag, men efter lite flyttande av bog och rumpa slappnade hon av och vi kunde börja med groundwork. Hon släpper så otroligt fint i högervarvet, bär sig riktigt bra på volten och vi kan börja nosa på bröstkorgsrotationen. I högervarv räcker det med att jag lägger tummen på kapsonen så böjer hon igenom kroppen på en gång.
Mindre lätt är det fortfarande i vänstervarvet, där kommer inte böjningen lika naturligt och att gå på volten är ännu en stor utmaning. Jag kom lite närmare en lösning idag och jag har på känn att det snart släpper. Det ska bli så roligt den dagen det gör det!

Något som är väldigt roligt att se är hur Gretas kropp sakta börjar förändras. Hennes tidigare underhals, den var liten men den fanns där, har gått tillbaka. Jag kan inte se om hon börjat bygga en överlinje, men det kommer med mer arbete. Mest framsteg ser jag dock på hur hon lägger tyngdpunkten! Hon står mer och mer på båda bakbenen, men framförallt; hon har börjat ställa bakbenen längre in under sig. Detta är vad jag önskar och att få se resultat är så roligt! Tänk att så lite och så lätt träning, kan ge så stora resultat!!

 

Min vackra, fina, inspirerande häst! Idag propsade hon på groundwork och jobbade på otroligt bra! Hon bjöd mig på superfin böjning åt vänster och även till höger till slut. Hon bad om att få jobba en stund på volten, i just grpundwork och idag kunde vi sakta börja nosa på bröstkorgsrotationen! Tidsnog kommer hon bli så otroligt fin och jag längtar verkligen! :D

Jag älskar att se Greta full av liv, med bus under hovarna och glimten i ögat. Jag älskar lika mycket att se henne avslappnad, klippande med ögonen och halvslumrandes vid min sida. Båda dessa sidor bjöd hon mig på idag.

 

Vi började passet med att träna på trav- och avsaktningskommando. Hon skötte sig kalasfint, även om hon inte riktigt var travsugen till att börja. Fördelen med de dagar hon inte är sugen på att trava, är att avsaktningskommandot går superbra att träna på och att vila räcker gott och väl som beröm.
När jag ökade min energi ett par snäpp, då taggade Greta till rejält och bjöd på mig på galopp, bock och bus. Hon skickade ut bakbenen i ren glädje, galopperade med raketer under hovarna och gjorde så fina avsaktningar till trav, när jag bad henne om det. Hon gick från fullt ös i galoppen, till att sova vid min sida på en sekund.

Vi avslutade hela passet med att jobba på att sänka huvudet i skritt och trav, vilket hon gjorde superfint i skritten.

 

Det är så roligt att jobba med Greta och att se alla hennes framsteg! För ett år sedan kunde hon inte galoppera, i alla fall inte galoppera rent. Idag bjuder hon mig på så fina galoppera att jag bara kan le och berömma. Min fina, älskade fröken!

 

Nästa häst som för alltid satt ett hovavtryck i mitt hjärta, den hästen känner ni väl vid det här laget. Det råkar nämligen vara en fuxfröken som öppnat upp de sidor som jag så noga packat ihop. Denna fuxfröken råkar vara Greta.

 

Jag fann Greta när jag var som tröttast och behövde någon som påminde mig om att andas, att bara vara och att jag hade rätt att ta plats. Denna någon var Greta och ja, nog påminde hon mig alltid!

Jag har spenderat timmar i spånet i hennes box, bara sittandes och tänkandes. Jag har spenderat timmar i hennes närhet, utan att göra någonting. Denna häst har lyckats ta sig in i de rum som jag sa att jag aldrig skulle släppa in någon i.

 

 

Greta har påminnt mig om varför jag en gång i tiden föll för dessa underbara varelser, hästar. Greta har tagit mig tillbaka till mig själv och hon har bevisat för mig att jag är stark i mig själv, att jag klarar allt jag tar för mig och att jag är trygg, så länge jag litar på mig själv.

 

 Min resa ihop med Greta har bara börjat, men jag kommer alltid vara henne tacksam för att hon visar mig så vackra sidor av livet, sådana sidor jag hade glömt och aldrig trott jag skulle få se.

Jag har inga ord att använda mig av, i alla fall inte ord som är tillräckligt stora. Idag bjöd Greta mig på två galopper, som var så runda, stadiga och stolta. Jag har suttit på min hästs rygg tio gånger, max, sedan mitten av september förra året och så bjuder hon mig på det här?!

Den känslan hon gav mig, det var som att sväva fram, fullkomligt sammansmälta. Det är just den känsla jag drömt om att få känna, i alla fall sedan jag satt på Aladdins rygg för så många år sedan. Att Greta bjuder på mig det är den finaste gåva jag kan få och jag kan inte tacka henne nog.

 

Det här är det tydligaste bevis jag kan få, jag gjorde rätt val när jag la sadeln på hyllan och bestämde mig för att bygga upp henne från marken. Den bäriga galopp hon har idag, även om den är långt ifrån så bärig som jag önskar, denna galopp hade jag inte kunnat plocka fram från hennes rygg. Hon har behövt den här tiden för att läka, för att bli stark och för att vi ska finna varandra.

 

Att sitta på Gretas rygg är något jag gör runt en gång i månaden och så lär det förbli ännu ett tag. Vi är inte riktigt redo för att använda ridningen som en träningsform ännu, men nu vet jag hur rätt väg vi är på.

 

När jag fattat mitt beslut att lägga ridningen på hyllan, så öppnades så många nya dörrar för min och Gretas del. Vi började på allvar jobba från marken, med att stärka upp den där bakdelen och den där skadan i korset som började visa sig.

Utåt sätt sa jag att det var jag som inte tyckte det var roligt att rida, vilket var en del av sanningen. För det är inte roligt att rida, när hästen gör så stort motstånd, samt majoriteten av tiden känns halt/ofräsch. Men just den delen om att Gretas skada verkade visa sig på nytt, den höll jag tyst om.

 

Väl nere på marken har vi jobbat mycket med att flytta och följa mig, vi har även tagit tag i att våga gå fram till det som Greta anser läskigt. Det har blivit många promenader, där vi vid det här laget lagt många mil bakom oss. I vintras började vi jobba på volten, på lång lina. Greta var vid det här laget helt fräsch i traven och i våras började vi även jobba med galoppen. Den galopp som från början var hovar högt och lågt, noll koll på allt och allt som oftats korsgalopp, stärktes nu upp. Greta fick galoppera korta sträckor och på sina egna villkor. Bjöd hon upp till galopp, så fick hon galoppera.

 

Vi har busat väldigt mycket och kört jage i lina, vilket för Gretas del betyder mycket start och stopp, samt tvära svängar. Detta är något som, konstigt nog, gjort under för hennes rumpmuskler. Vi har även jobbat mycket med varvbyten, då hon får sätta sig på bakdelen och skjuta ifrån, in i det nya varvet. Den tid och det arbete jag lagt ner på marken har lett till att hon idag galopperar rent i 90% av fallen. Blir hon ivrig, så blir det lätt korsgalopp, men hon är numer helt fräsch i traven, vilket också är hennes starkaste gångart.

 

Den resa vi har gjort, från att ha varit halt och mest troligt utdömd av en veterinär, till där vi är idag är helt otrolig. Idag talar allting för Greta och hennes kropp. Jag vet att hon kommer säga ifrån om det gör ont och lyssnar jag på henne, kommer hon alltid hålla sig frisk. Att lägga sadeln på hyllan har varit mitt bästa beslut någonsin. För det gav mig min häst tillbaka.

 

För ett år sedan, eller nej. För mer en ett år sedan, var mitt mål att få igång Greta, att rida henne och att komma iväg på dressyrträningar med henne. Jag hade kontakt med en dressyrtränare som jag länge velat rida för och jag satt på Gretas rygg flera dagar i veckan. Eller i alla fall, så ofta jag kundel. Men, den där igångsättningen blev aldrig som planerat.

Jag och Greta lyckades med det mesta, nerslitna hovar, som resulterade i att vi fick slå på skor fram. När även bak blev för ömma för att ridas på, ja då skulle det slås på där. När hovslagarn kom ut, var hovarna för kort för att kunna få skor, vilket betydde att hon fick vila tills hovarna vuxit ut. När skorna väl kom på plats, då tog det inte många veckor innan jag fick en spark som gjorde sönder ett ben i handen.
Tilläggas bör att under de tillfällen jag suttit på Gretas rygg, så hade hon varit ovillig att lämna gårdsplanen, att galoppera var mer studs uppåt än vad det gick framåt och i traven kändes hon allmänt ofräsch. Bad jag om skänkelvikningar och ställning möttes jag av enormt motstånd större delen av tiden. Jag blundade för allt detta och tänkte att jag inbillade mig.

När min hand hade läkt testade jag att sitta upp några gånger, men fattade snart ett beslut. Greta skulle slippa bära mig på ryggen, när hon visade så stor avsky. Där och då, i november 2012, så hade jag en häst som visade hälta under ryttare och jag var säker på att vi aldrig skulle hamna någonstans. En del av mig fortsatte tro och hoppas, men större delen av mig ville ge upp..

 

Golden Gate W, åtta år gammal, samma vilsna själ, som nu funnit hem, köper loss sin älskade vän.
(Jag kan ha fel på åldern, men det är i alla fall rätt ordningsföljd.)

Vad är det egentligen som min olycksfågel varit med om, hur kan hon vara så skadad, men ändå frisk. Finns det en skada i korset, i bakknät? Eller är hon en frisk häst, som kan prestera?

 

Det finns ett faktum jag aldrig kommer komma ifrån, röntgenplåtarna visar en förändring i Gretas kors, en förändring som lättast kan jämföras med artros. Detta är ett faktum jag aldrig kan blunda helt för, men det är inget som styr oss. Vad som finns i bakknät, det har jag ingen aning om. Jag har valt att inte läsa journalerna, för vad spelar det för roll vad veterinärerna sa för tre år sedan, jag äger ju henne idag.

 

Så, hur är hennes kropp i dagsläget? Just nu är den som en sommarrund häst, som ätit för mycket och fått för lite motion. Märks hennes skada? Nej, inte för tillfället. Just nu är hon som vilken frisk häst som helst. Vi var iväg och löshoppade i tisdags, visst blev det korsgalopp när Greta var för ivrig, men om det beror på korset, muskelfattigdom eller liknande, det vet vi inte. Så länge Greta gör sin uppgift med glädje, då kommer hon betraktas som fullt frisk. Just nu, just idag, så är hon en frisk häst, men en frisk häst som aldrig kommer prestera på de stora banorna. För, den typ av ridning och press håller hon inte för, varken fysiskt eller psykiskt.

 

Greta har rört mig till tårar. Hon har visat mig en skymt av var vi kommer hamna. Finaste fröken!

Planen med dagens pass var att börja nosa på ställning på volten och jag hade som mål att få in ett flyt i det hela. Greta hade en helt annan tanke. Hon visade mig hur det ska gå till, eller vilka signaler hon vill ha för att landa. Det tog ½-1½ varv innan hon landade i en superfin form, med bra ställning och balans i sig själv. Hon behövde inte mig för att balansera upp sig, hon tog inget stod mot min hand, utan hon bar sig på sina fyra hovar.

Vårt tredje pass och Greta visar mig redan denna sida! Vad mer skulle jag kunna önska mig?! Greta har visat att hon trivs lika bra som jag och det är tecken nog.

 

Man vet att man tillhör kategorin "Hästtjej" när man backar intill transporten spikrakt på första försöket och sedan kopplar loss den snabbare än yrkesmannen på verkstaden. Yes, jag har gjort det där ett par gånger nu ;)
Nästa steg blir att träna på att backa med transporten på, inte bara backa till den. Jag är dock lugn inför det momentet, så länge jag får använda mig av Maritas transport, haha.

 

Ännu en sak som kategoriserar mig som hästtjej; jag står med glädje och tömmer ur tre boxar på vinterbädden, på min lediga dag. Allt för att underlätta arbetet för Marita och för att hästarna ska få det mysigt till vintern. Påpekas bör att jag ännu inte tömt Gretas box, men fyra andra i stallet. Hmm, vad hände där?

Lyckan var total i hästtjejs hjärtat när jag kom hem och fann två packet i min brevlåda. Min repgrimma från PlayLoveLearn hade kommit, samt den specialbeställda kapsonen och tyglar från Kapson låg där. Så roligt! Nu kan jag och Greta äntligen komma igång med vårt groundwork och så snart jag har pengar, så kan jag boka en ny träning med Alexandra. Lycka!!!!

 

Jag och Greta jobbar med en helt ny fas nu. Jag håller på att lära mig att läsa henne så mycket bättre! Jag vill lära mig att gå in i hagen och på en gång kunna se vilket humör hon är på, för att utifrån det kunna forma ett träningspass. Detta är något som är nytt för mig, då jag ännu tycker det är mindre lätt. Jag vet att med tid kommer jag lära känna ett helt nytt plan av Greta och hon kommer våga visa mig fler sidor. Det här är så spännande!

 

Hur gör jag då för att lära mig? Jag stannar upp, tar ett steg tillbaka och ser hur Greta reagerar. Vänder hon bort huvudet när jag kommer? Ja, det gör hon i många fall. Okej, då är det ett tecken på att hon inte vill ha mig nära, eller att jag kommer inklampandes på hennes yta.
Hur kan jag förändra det? Jag stannar upp och backar, ändrar min position, min energi och mitt humör. Jag funderar över vad vi gjorde igår. Gjorde jag något som inte visade henne respekt? Klampade jag in i hennes sfär då och bevisade jag att jag inte var att lita på då? Eller är det så att Greta idag är trött och inte vill göra någonting? Hon kanske vill vara kvar i hagen och bara vila?

Igår låg Greta och sov när jag kom. I vanliga fall hade jag klampat fram och satt mig nära henne, vilket jag innerst inne vet att hon ogillar. Greta vill ha sitt utrymme, annars stänger hon ner. Så, igår gick jag fram till flocken som vaktade, hälsade på dem och satte mig ungefär fyra meter ifrån Greta. resultat; Greta låg kvar och sov och en stund senare la sig häst nummer två för att sova.

 

Jag vet att jag är på rätt väg i mitt hästtänk, när Greta frivilligt följer mig ut ur hagen och inte vill gå tillbaka in igen. Detta trots att jag "red" henne igår.

 

Greta är en sådan häst som gärna stannar kvar i sin flock, att umgås med matte är inte alltid högst upp på listan. Det är något jag accepterat, men ständigt strävar efter att förändra. Hon visat tydligt vilka dagar vi gjort något roligt/bra dagen innan och vilka dagar jag har varit ett kräk.

De dagar vi har haft roligt dagen innan, då kan hon möta mig, alt. stå och vänta på mig i hagen. Tycker hon däremot att vi har gjort något dötrist eller jobbigt dagen innan, ja då spatserar hon iväg när jag kommer.

 

Idag möttes jag av en häst som hade flughuvan på sne och som kom spatserande mot mig. Hon så gott som kröp upp i min famn och ville vara med mig, så med hon någonsin kunde få. Efter pyssel i stallet skulle vi ut i hagen, tyckte jag, inte Greta. Det slutad med att hon fick beta löst på gården ett par minuter, innan hon föjde med mig. Dock fick jag hota med att ta henne i halsring, då gick hon glatt med, lös. Väl i hagen satt vi och myste och bara var, samt börjad nosa på freeshaping.
Greta bjöd på gäspningar och fick beröm. Hon klurade relativt snabbt ut att en gäspning var lika med en godis och snart stod hon nöjt och gäspade som en toka.

 

Att få vara nära min fina fröken, när hon är på detta humöret, är guld värt. Då vet jag att jag gjort rätt och att mitt sätt att hantera henne fungerar. Min älskade vän, som ständigt lär mig nya saker.