Jag har en lista, i mitt huvud, med saker jag vill göra. En av grejerna är att gå ner i vikt. För, sedan jag gjorde mig av med Pärlan har vikten ökat med ganska många kilon. Nej, jag går inte runt och tycker jag är tjock, men jag saknar den kropp jag hade.

Jag har försökt många, många metoder att gå ner i vikt. Pulver, träning och pulver, träning och bara grönskaer och helst dra igång allt bara över en natt. Denna gången tänker jag försöka på ett annat sätt. Till att börja med ska jag försöka få in träningen någon dag i veckan igen, men strunta blankt i vad jag äter. när träningen känns som en självklar del i vardagen, då börjar jag se över vad jag stoppar i munnen.

För, att ändra både mat och kostvanor på en och samma gång är uppenbarligen för mycket för mig och jag ger upp efter typ tre dagar, max en vecka. Håll gärna tummarna för mig, det kan behövas ;)

Tror ni inte att kameran blev kvar hemma igår? Menmen, man kan inte alltid komma ihåg allt.

Idag blev det en sväng till Ale Ridsport och deras ridhus, för att titta på aluhästvisning. Huxflux fick jag med mig Emma som sällskap och en trevligt utflykt. Kameran var med, men har inte lagt in bilderna än.

Istället tänker jag bjuda er på en bild som fotats i försäljningssyfte. Goofy, hästen som rids, ska säljas. Är du sugen? Hör av dig i en kommentar så slussar jag dig vidare :)
Goofy är sju år, trygg i all hantering och gudasnäll att rida. Inte så mycket hoppad, men tar sig över småhinder. Fina gångarter och samarbetsvillig. Perfekt för den som söker en riktigt kompis, att mysa med. Passar såväl rutinerade, som orutinerade ryttare. Kom och ge honom en chans! :)

Mitt kamerabatteri sitter i laddning, annars skulle jag slänga upp någon ny bild här.

Har precis tagit mig i genom 35 minuter föreläsning. Första gången det inte laggar söndag och jag kunde avsluta med att tycka det var roligt och intressant. Skönt! Hoppas resterande föreläsningar också komma vara i mediaplayer, annars lär jag få ryck innan kursen är slut.

Om en stund sätter jag mig i bilen, hämtar upp Linda och sen ger vi oss ut på en mysig ridtur. ååh, gissa om jag längtar? Kameran följer med, så kanske lite söta hästisar får komma upp på bild sen :)

Jag har världens underbaraste mysvänner. dagar som idag uppskattar jag dem extra mycket. få sitta i en soffa, halvsova, höra hur dem prata, äta pizza, skratta och bara få vara med dem. ni är fantstiska!

Jag halvligger i fåtöljen, ska strax förflytta mig till sängen. Idag har jag kört bil i massor, eller till och från jobbet och en sväng till posten, men ändå ;)  Det har känts olagligt, mystiskt och overkligt. Men, det är heeeelt lagligt. För;
JAG HAR FÅTT KÖRKORT!!!!!!!!!!!

I fredags bar det iväg till Elmia och husvagnsmässan. Jag har inte varit där på minst två år, men nu kändes det som att det var på tiden. Med vetskapen om att ev. stöta på pappa i bakhuvudet började kroppen spänna sig när vi närmade oss parkeringen. Vi blev framvinkade, in åt vänster och in på parkeringen. Där, i en vit overall, med keps, stod han. Precis som förut, samma kroppsspråk, samma ansiktsuttryck, bara gråare hår. Pekade in oss till en parkeringsruta och jobbade vidare.

Där någonstans frös min kropp till is, tinade lika snabbt och varenda muskel var spänd. Jag var beredd att fly. Jag hade kunnat springa en mil, utan att bli trött. Jag hade kunnat göra allt, för att slippa ta mig ur bilen, men jag gjorde inget.

Tre djupa andetag, öppna dörren, höra hans räst, känna knäna skaka, sträck på ryggen, upp med näsan i vädret och gå, gå, gå. Visa ingen svaghet, tillåt honom inte att se din rädsla. Bevisa att du är stark, utan honom. Bevisa att du inte är som honom, att du vågar möta livet.

Bevisa, att du är någon, som har allt rätt att leva, även om han tog den tron ifrån dig. Bevisa för honom, att du är så jäkla mycket bättre, än vad han någonsin fick dig att tro. Bevisa att han aldrig, aldrig, aldrig, kommer kunna trycka ner dig i skorna igen.

Jag har sett min pappa, för första gången på över två år. Jag har hört hans röst för första gången på över två år. Jag har insett, med säkerhet, att jag fattade rätt beslut den där måndagen för över två år sedan. Jag hade inte kunnat bli hel, inte med honom i min närhet.

Livet rusar på i en hastighet som jag inte hänger med i. Det är så mycker som händer, samtidgt som det står helt still. Jag hinner inte stanna upp och reflektera över vad jag gör, jag bara fortsätter köra på. Jag vill få ner ord, vill skriver ner mina tankar och göra något vettigt av det här, men min hjärna fungerar inte om den brukar och det mesta känns knas.

Tidig sänggång ikväll, nya tag imorgon.