Tankar om vår tid.
Vår värld idag snurrar så mycket om hur vi ska se ut, vad vi ska prestera, hur duktiga vi måste vara och vilka höga mål vi ska sätta upp.
Jag tänker inte skriva ett jättedjupt inlägg om detta, för jag kommer alltid av ämnet. Jag tänker konstatera att det faktiskt är så, vilket inte är en nyhet för någon. Det räcker att sätta på tv'n, slå upp en tidning eller gå ut på internet, så kommer vi mötas av livets alla krav. Varför ska det vara så svårt att bara få acceptera sig själv? Om någon mot förmodan skulle känna sig nöjd med sig själv måste personen i fråga tryckas ner, trampas på och knölas ihop tills den passar i facket som oduglig. För man får inte vara sig själv!
Ändå, trots allt, är det just detta alla pratar så högt och gott om. Att man ska vara sig själv. Men, i dagens samhälle går det inte. Vi får inte vara oss själva, vi får inte vara nöjda med det som är oss, det som är mig. Det som gör mig till en unik person, för det är fel, fel, fel!
Vi lever i att sjukt samhälle, där allt säger emot varandra. Där man ska vara på ett visst sätt, men man får inte lov att sträva efter det. Man får inte hitta sig själv, för ingen annan vet vem en själv är.
Jag är inte nöjd med mig själv, jag ser fel och brister i mig, i mitt utseende och jag har gått upp under sommaren. Jag skäms, känner mig äcklig och tröstäter. För jag tror att ingen kommer kunna förstå den skam jag känner för mig själv, över mitt utseende. Men vet ni? Det är normalt! Jag är inte ensam, även om jag kommer fortsätta tro att jag är det så fort jag publicerat det här.
Jag, precis som många andra, kämpar med att vågen ska visa mindre. Det vi glömmer i denna siffermani är oss själva. Är vårat välmående. Vi tror att lycka är en liten siffra. Vill ni veta en nyhet? Det stämmer inte. Men, fastnar du i siffrans grepp, då är du fast. Hårdare än vad du planerat.
Dagens samhälle är sjukligt!
Dusha eller svampa av?
De som känner Pärlan vet att hon har väldigt lätt att svettas. Jag har blivit mer och mer noggrann med att duscha henne efter ridning, speciellt nu på sommaren. Låtar man svetten torka in så kommer flugorna, så det är en stor fördel att duscha av hästen.
Positivt är också att det kyler ner en varm häst på sommaren, så de slipper vara supervarma. Självklart ser jag till att ha skrittat av ordentligt, så de redan har fått chans att svalka sig, men ibland kan även vatten behövas.
De senaste tre dagarna har vattentrycket vara väldigt lågt i stallet och tanken att duscha Pärlan har varit omöjlig. Idag kom jag på att jag kan ju svampa av henne, hur smidigt som helst! Pärlan föredrar duschning, men tyckte det var helt okej.
Min fråga är, brukar ni duscha eller svampa av era hästar när de är svettiga?
Form på hästen, under ridning.
Jag anser att en bra form, för hästen, är när den trampar under sig och bär upp ryttare med hjälp av bakbenen och höjer ryggen. Den ska gå balanserat och avslappnat, med ett bra påskjut bakifrån.
Jag försöker jobba ner Pärlan i en lång och låg form, då hon är mest avslappnad i den, får rena gångarter och lyssnar bättre på sitsen.
Sen har säkert andra olika åsikter om vad en bra form är för hästen, men som sagt. Det är är min åsikt och den form jag strävar efter.
Det här med form på hästar är svårt, just för att många tycker olika och rider på olika sätt. Det är svårt att jobba en häst till en bra form, där den använder kroppen på ett "bra och skonsamt" sätt. Hur man tar sig till den formen varierar oändligt mycket, lika mycket som det finns ryttare.
En ryttare sa en gång. "Man strävar efter att få hästen i form, men det här är också en form."
Kan då tilläga att hästen sprang med huvudet bland stjärnorna och var allmänt spänd, då det var tävling och hästen inte var jättegammal.
Ryttare hade självklart rätt. Han red hästen i en form, men kanske inte i den form han eftersträvade, kanske inte i den bästa formen för hästen, kanske inte den skoningsammaste formen, men trots allt var det en form.
Hmm.
Att lämna det ställe man älskar.
Jag vet inte om jag vågar släppa greppet.
Kasta sten i glashus?
Det finns lika många olika sätt, som det finns hästpersoner i världen. Av den enkla anledningen att ingen älskar sin häst på samma sätt, därför visar man det inte på samma sätt heller. Därför har vi som hästmänniskor inte heller någon rätt att döma folk och avgörao m de älskar sin häst eller inte. Bara för att jag inte visar kärleken till min häst, på samma sätt som någon anna gör. Betyder det inte att jag älskar den mindre.
Folk i hästvärlden, och världen för övrigt, drar förhastade slutsatser. Tar inte reda på fakta innan de kastar ur sig anklagelser och det är här jag blir besviken. För jag lovar, att det jag fick höra idag, det ligger inte fakta bakom. Om det nu stämmer, att det verkligen sagts.
Jag tänkeri nte beskylla andra, jag beskyller även mig själv. För jag vet, mycket väl, att jag själv drar förhastade slutsatser. Men, är man medveten om det och kan tänka sig att ändra åsikt och be om ursäkt, då är det okej. Till en viss nivå!
Behålla eller inte behålla, det är frågan!
Hon vågar göra precis det som Sussie tycker jag ska göra. Därför började jag titta på annonser och ja, tårarna var nära hela tiden.. För jag visste, hitta en ny häst betyder bli av med Pärlan. Det är ganska sjuk tanke!
Jag skulle ibland vilja sälja henne, byta henne mot en som redan är utbildad, som jag kan få komma ut och tävla med. En som kan lära mig allt det jag och Pärlan aldrig kommer kunna. Samtidigt skulle jag inte kunna sälja Pärlan, för jag har lovat henne till sista andetaget och nej, jag sviker inte ett sånt löfte.
Utbilda och utvecklas.
Jag tänkte att jag skulle förklara lite vad det står för, ur mina tankar om det.
Jag utbildar Pärlan och hon utbildar mig. Vi har, äntligen, börjat ta hjälp av tränare som utbildar oss som en enhet. Därav "Utbildas" För det är just vad vi gör, vi utbildas inom ridning, hästhantering och allt runtomkring.
Utvecklas är något både jag och Pärlan gör. Pärlan utvecklas som häst, hennes kunskaper utvecklas och jag försöker ge henne en chans att bara vara sig själv.
Jag utvecklas både som ryttare och person. Jag får lära mig att ta ansvar, inte bara för mig själv och en annan varelse utan också för pengar, kunskap, stall och mycket, mycket annat.
Delen Utvecklas är alltså svårare att förklara, men både jag och Pärlan utvecklas hela tiden och tar små, små steg framåt.
Jag valde "Utbilda och utvecklas" för jag tycker det passar in på mig och Pärlan. Att utbilda och utvecklas är en ständig kamp och kämpar är något vi verkligen gör. Vi har mött många bakslagar, fler än framgångar ibland. Ändå kämpar vi på, vi utbildar och utvecklar varandra. Vi har varandra och vet att faller den ena, fångar den andra upp.
Att rida för tränare.
Det är många som inte rider för tränare, för om man bara luffsar runt i skogen behöver man inte det. Jag ansåg lite så, samtidigt som jag gärna ville börja träna. För att få en chans att utvecklas.
Jag har ridit för Sussie, den tränare som jag alltid har drömt, vid tre tillfällen nu. Under dessa tre tillfällen har jag och Pärlan utvecklats något enormt! Vi har gått från två varelser som kämpat emot varandra i varenda steg, som oftast kom tillbaka förbannad till stallet, till ett par som samarbetar, utvecklas och kommer tillbaka till stallet nöjd med vad vi åstadkommit.
Jag trodde inte att en tränare kunde göra så stor skillnad, men det gör det. Att ha någon att bolla tankar, idéer och försök med. Någon som kan det den gör, som kan stötta, hjälpa till och ge tips. Någon att luta sig emot om det någon dag inte funkar. Man behöver det som hästmänniska, speciellt som tonåring och hästmänniska.
Jag vet folk, som aldrig skulle kunna tönka tanken att rida för tränare, för att då måste man erkänna att man inte kan. Det är fel, för både häst och ryttare, att inte ta hjälp om man känner att det behövs. En tränare finns för att hjälpa dig, inte peka ut och trycka ner dig. Det finns vissa saker att tänka på när du väljer tränare:
- Du ska trivas med tränaren.
- Hästen ska trivas med tränaren.
- Tränaren ska se, hjälpa till och ha fokus på dig och hästen under träningen.
- Du ska kunna bolla idéer och tankar med tränaren.
- Du ska få den hjälp du behöver, oavsett mål med din ridning
- Men framför allt, ni ska funka ihop som personer.!
Jag kan säga, att skaffa en tränare är det bästa beslut jag och Pärlan har gjort!
Ridning på isiga vägar.
Nu, i övergången vinter --> vår, kan det vara riktigt knepigt med vägarna. dem är både isiga, hala, hårda och vissa sträckor är det barmark. Vi vill ju alla skona våra hästars ben så gott vi kan.
Därför rider jag alltid med brodd både fram och bak, dock bara två. Skulle helst velat haft fyra, men missade att säga det när hovis var ute senast. Jag rider numer alltid med benlindor fram också, för att senorna ska få extra stöd och inte riskera att överbelastas.
Var rädd om era hästars ben och tänk efter hur ni behandlar dem!
Det där med att vara stalltjej.
Vad är en riktigt stalltjeje egentligen? Enligt min mening är det en tjej som:
- tar sig till stallet oavsett väder.
- gör allt för sin älskade ponny, oavsett om den ägs av en ridskola.
- skulle gå upp klockan fem på morgonen, för ponnyns skull.
- kommer till stallet i märkeslösa kläder och bryr sig inte om vad andra säger om det.
- utan problem tar i, får skit under naglarna och skrattar åt det hela.
- blir överlycklig när favoritponnyn inte går lektion, så dem hinner få tjugo minuter tillsammans.
- ser till att ponnyns spilta/box alltid är ren och fräsch.
- gör rent krubba och vattenkopp med glittrande ögon.
- putsar sadel och träns, trots att det redan blänker.
Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att dessa "riktiga" stalltjejer bara blir färre och färre. Jag minns när jag själv var en sån stalltjej. Som alltid ville upp till stallet och tjatade på mamma och pappa för att köra upp mig, även om jag visste att "min" ponny gick lektion. Jag minns också vad som fick mig att sluta.
Alla ord som sårade, folk som tryckte ner, den uppskattning som uteblev, skolan som började ta mer tid. Men först och främst, känslan av att vara osynlig. Att folk började ta förgivet att vi, få, stalltjejer skulle göra allt. Droppen blev, för mig, när stallchefen började trycka ner oss, för att vi kämpade för hästarnas skull.
Det kanske inte är så konstigt att alla "riktiga" stalltjejer försvinner, dem behöver få uppskattning för att växa. De behöver få höra att de gör något av värde, inte bara för hästarna utan även för alla runt omkring. De behöver få höra ett "Tack" oftare än vad som ges.
Att vara stalltjej är inget lätt jobb. Det är många tårar, motgångar och kämpande som ligger bakom. Trots det finns det dem som kämpar på. Tar sig till stallet gång på gång, på gång. Alltid med ett leende på läpparna och lycka i bröstet.
Ni är värda att lyftas upp, alla ni är värda att berömmas! För allt ni gör för hästarna, ni är guld värda!
Over You - Daughtry
"I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,"
Dock väljer jag att göra om den något.
"I can't believe I am the one
To build you up and tear you down,"
Och helt plötsligt passar den in på mig och Pärlan, om jag skulle sjunga. Jag bryter ner henne, samtidigt som jag bygger upp henne. Jag vill i alla fall tro att jag bygger upp henne.
För mig är hästvärlden en balansgång mellan mig själv, andras åsikter och min hästs välmående. Jag vill inte ta åt mig av vad andra tycker och tänker, men jag måste erkänna att det gör jag. Jag tar åt mig och ändrar mig efter vad andra tycker. Jag kämpar med att stå på enga ben och göra det som är bäst för mig och Pärlan, men ja. Jag påverkas. Därför bryter jag ner henne på ett sätt och bygger upp henne på ett annat.
Hästvärlden är en dans på rosor, med otroligt vassa taggar.
Att skiljas från en vän.
En dag kommer inte Pärlans kropp orka mer. Den kommer brytas ner och försvinna. Den dagen kommer jag stå vid hennes sida. Krama hennes hals som aldrig riktigt uppskattat från mig, pussa hennes mule och viska in i hennes päls alla mina hemligheter. Berätta för henne att hon gett mitt liv en mening efter Inca. Att hon hållt mig uppe, brytit ner mig och byggt upp mig igen. Allt det ska jag berätta för henne och lova henne att jag kommer komma tillbaka till henne en dag. Att vi på nytt ska spränga ljudvallen och fly från livet tillsammans.
Fram tills den dagen, då hennes kropp inte orkar mer, tar vi en dag i taget. Kämpar vidare, sätter en fot fram den andra och trevar oss framåt. Men ändå med en påminnelse inom oss, inget varar förevigt.
