Jag chockas gång på gång vilka överraskningar livet bjuder på, För en vecka sedan hade jag ingen häst att kalla min, ingen häst att lägga lite extra kärlek på. Jag levde i en oro att den häst jag fäst mig vid skulle försvinna, att jag skulla falla och att livet skulle överraska mig, som många gånger innan.

Nog överraskade det mig, men så otroligt positivt! För en vecka sedan bestämdes datum för provridning och jag gick in i en glädjedimma, men var samtidigt livrädd. Jag trodde inte att det skulle funka, att jag och Jonna skulle funka, men idag vågar jag börja tro. Efter dagens ridtur vågar jag låta henne komma en millimeter närmare mig, stärka mig och bli en av många som håller mig uppe.

För mig är lycka i livet ingen självklarhet, inte trygghet och inte vänskap, allra minst förtroende! Man blir skadad av den uppväxten jag hade. Man blir skadad när ens ena föräldrer vänder en ryggen, när tystanden är svaret, när hårda ord kryper under dörren, när rädslan ligger under ytan ständigt, klart man bli skadad! Jag vågade aldrig hoppas, vågade aldrig tro att trygghet, lycka, vänskap och förtroende var något som verkligen fanns, att jag skulle få uppleva det.

Idag står jag mitt uppe i alltihop, jag lever ett liv jag aldrig kunnat drömma. Jag står på egna ben, fångar om jag är påväg att falla och jag vågar utmana livet. Jag vågar ta risker, för jag vet att jag kan vända tillbaka till lyckan, vänskapen, förtroendet och framför allt, vända tillbaka till tryggheten.

Mitt liv har gjort vändningar, jag har blivit överraskad. Jag vågar fortfarande inte tro, kommer aldrig våga. För lyckan är så skör. Jag vill inte krama den för hårt, så den spricker. Däremot tänker jag njuta av den, så länge den vill vandra vid min sida. Jag tänker aldrig tvinga den, för jag kan inte se att jag förtjänar den. Jag glädjs, för att den vill gå med mig, ett tag. Jag njuter, för livet är vackert.