Just nu, den 5/8 2013, så sitter jag i en fåtölj, med Pyzen sovandes i mitt knä. På tv'n är det Peter Pan och bakom min rygg är det fortfarande oordning. Jag har sovit två nätter själv, i min egen lägenhet, den lägenhet som tidigare varit min och mammas gemensamma. Mamma har dragit till Vänersborg, för att finna nya äventyr där.

Hur mitt liv ser ut om ett år vet jag inte idag, men jag har mina drömmar. Det ska bli så spännande att se vad som hänt!

Har jag fått igång mitt företag och vad har jag valt att satsa på? Har jag kvar Greta? Håller Greta för det akademiska, eller har jag fått inse att hon bara kommer få stå och äta gräs och pussas på? Har jag någon mer häst? Bor jag kvar i Bergstena och är livet där lika underbart som jag idag ser det som? Hur mår mina fina katter, Pyzen och Pip? Är jag kvar på McDonalds, eller har jag hittat ett ännu bättre jobb?

Mina frågor är många, men när detta inlägg läses har jag förhoppningsvis fått svaret på alla. Jag är så nyfiken.

Det gör ont att förlora de man älskar, även om man inte borde älska dem.

När livet get dig citroner, så är gul i alla fall en fin färg.

Optimist, inte just nu.

Ja, på ett par sekunder slog livet runt och helt ärligt så vet jag knappast vad jag vill. Jag har fått ett erbjudande med fina ord bakom, men jag vet inte om jag kommer tacka ja. Erbjudandet betyder att en av de jag älskar kommer försvinna och det är förjävligt! Det gör ont och tårarna har runnit.

Dags att laga mig själv igen och inse att livet är vackert. För visst är det underbart att vi har såååå många känslor att få känna och så mycket att få uppleva?

Att livet spelar oss en del spratt vet vi nog alla om. Att vi ställs inför obekväma situationer är också något som de flesta vet med säkerhet, så även jag.

 

För ungefär sju månader sedan flyttade jag till en gård på landet, till den gård som jag drömt om i ett par månader. Den gård som skulle bli min framtid, min fristad, mitt företag. Ja, planen var att bygga upp mitt drömliv på Gråsten. Planen, drömmarna och tankarna var att bygga upp en lösdrift, fixa hagar, flytta dit Greta och börja ta hand om andra hästar.

Idag står jag med en otroligt hög hyra, fortfarande utan en läsdrift, utan hagar, Greta går kvar i inackorderingsstallet och mina drömmar är grusade till marken. De är inte grusade helt, men de är grusade på just Gråsten. Jag lever i en lägenhet som gör mig sjuk, för på sju månader har jag haft tre infektioner som krävt pencillin och ex antal små infektioner. Det är frustrerande och jag vill bara bort nu.

 

Jag vill komma till ett nytt ställe, där mina drömmar åter igen kan få spira. Det behöver inte vara samma drömmar som innan, men jag är inte hel när mina drömmar ligger i dvala. Jag måste få drömma, spåna, planera och leva i min fantasti, för att verkligen fungera i vardagen. Just nu är det för mycket vardag och för lite drömmöjligheter. Men vet ni vad, snart är jag back in business och drömmer hägre än någonsin tidigare.

 

Jag ligger på soffan, under täcket och undrar hur jag ska plocka ihop mig själv. Jag älskar en man som är gift, som är gift för att jag inte visste vad jag kände och ville. Idag vet jag och han vet. Smärtan i att inte få den jag älskar. Den smärtan gör att jag inte kan andas utan att anstränga mig. Min kropp värker, att lyfta fötterna känns som betongklumpar. Jag kan inte plocka ihop mig själv. Jag ver inte hur jag läker den här typen av smärta.

Jag vet inte hur jag ska överleva. Jag vet att jag kommet göra det, men jag vet inte hur. Jag vet att allting gör ont just nu och att det är en kamp mot tårarna. Jag orkar inte hålla ihop mig själv.

Jag har vaknat mitt i natten med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag har stannat upp i min stress, bara för inse att jag saknat. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har tystnat, jag har låtit tårarna rinna i min ensamhet. Det tog tre månader, nej, två och en halv, innan jag orkade ta mig igenom sorgen.

Kära vänner. Om ni någon gång finner, eller blir funnen, av någon som älskar er med hela sitt hjärta. Lita på den människan. Tillåter er att älska tillbaka. Sök efter era likheter, bygg en relation på det gemensamma. För, som en vän till mig så klokt sa;

"Det finns inga relationer där båda har allt gemensamt."

Jag skriver det här och hoppas att det når fram till dina ögon. Kanske det gör det, kanske det inte gör det, det finns ingen garanti för något.

Jag vill börja med att berätta att jag saknar dig. Varför kommer du få veta om du fortsätter att läsa.

Som nummer två vill jag säga att ja, jag har pratat skit om dig. Du har gjort mig upprörd på ett sätt som jag aldrig blivit  upprörd och berörd på innan och när jag inte kunde hålla det för mig själv kom det ut som skitsnack. Mina känslor kom ut som skitsnack. Jag kommer inte be om förlåt för mina känslor, men jag vill be om förlåt för att jag gjorde något som sårade dig. Jag borde tänkt efter innan jag öppnade munnen.

Jag vet att jag inte varit någon ängel, jag har inte med vilje vinklat något åt det hållet. Jag vet att jag gjort tusen och åter tusen misstag under vår tid tillsammans och jag hade gärna gjort mycket ogjort. Jag ville aldrig såra dig och jag vill fortfarande inte såra dig.

Jag vet att du vet att du på många sätt och vis var min första. För mig kommer du vara min första oavsett om jag är tjugotvå år, eller om jag är sjuttiosex år. När jag tänker tillbaka, så kommer det alltid vara ditt ansikte jag ser, det kommer vara dina ord i mitt huvud, din röst jag hör. Alltid. Inte bara nu, utan alltid.

Jag skrev i början att jag saknar dig och det gör jag. Jag saknar hur du så självsäkert sa "Hej snygging" i mitt öra. Det får mig fortfarande att le. Jag saknar hur du tappade bort dig i det du gjorde, för att du kände min lukt. Det får mig fortfarande att pirra i hela kroppen. Jag saknar att ligga tätt intill dig och prata tills ögonblicken ramla ihop. Den tanken gör mig fortfarande trygg.

Det är många stunder som fladdrar förbi i mitt minne. Det är många bilder som spelas upp framför mina ögon. Stunder då det var du och jag. Stunder då det var bra. Det är de jag saknar, de där stunderna då vi var perfekta tillsammans.

Jag hoppas att du blir lycklig. Att du finner någon som räcker till, när jag inte gjorde det. Jag vill bara att du ska veta att oavsett hur många år som går och hur mycket skit jag än sagt om dig, så kommer du alltid vara min första. Du kommer alltid vara en av mina viktigaste.

Fyra år senare, med en mannan häst än sist och med en helt annan kunskap än sist. Fyra år har flutit förbi och jag kan ärligt säga att jag är chockad över allt som har hänt.

Att jag idag får stå här i hagen, med Greta som sällskap är för mig en enorm lycka. Att få andas, leva och bara vara med min bästa vän är mer än vad jag trodde var möjligt för fyra år sedan.

Ikväll önskar jag att jag hade någon att dela min säng med, inte katter, utan en människa. Jag önskar att det fanns någon att krama om, att hålla hårt.

Jag jobbar idag och imorgon också, för att sen ha två lediga dagar. Jag ska ta tag i den framtida lösdriften och det som ska bli hatar, för snart vill jag ha Grets gåendes utanför mitt fönster.

Jag är utsliten, utpumpad och utslagen. Jag är så trött, både fysiskt och psykiskt. Just nu är det nog mest psyket som är slutkörd. Alla otänkta tankar, eller snarare halvtänkta tankar. De tankar som jag inte velat tänka fullt ut, de tankar som skulle kunna få mig att krascha. De tankar som jag trycker undan, men ändå ger så mycket energi. Kanske jag ska sätta mig ner i helgen och tänka igenom. Komma fram till vad jag känner, för vem jag känner. Även om jag redan vet, men inte vill.

Idag är min lediga dag och jag kommer spendera den med att tvätta, städa, mysa med Greta, träna och förhoppningsvis hinna ta det lugnt. Särskilt mycket ledigt lär det ju inte bli, men jag kommer ha en nystädad lägenhet att komma hem till.

"Jag ska göra det någon gång!"

Med snurrande tankar och ett virvlande inre lever jag. Ständigt på språng, sällan vilandes, ofta påväg. Vissa gånger står jag kvar och spanar efter mig själv. Undrar vart mitt virvlande har fört mig, hur så mycket kan hända mig. Ofta tappar jag bort mig själv, men finner mig starkare, vackrare och mer virvlande. Livet är magiskt, det är häftigt och jag älskar att få vara levande. Det händer bara en gång och jag vill ta till vara på det, till hundra procent.

Det för ont att stå ensam igen. Inte i avseendet att det är slut mellan mig och honom, det är det bästa för oss båda, utan i avseendet att vara just ensam igen. Jag har fått känna på hur underbart det kan vara att dela sitt liv med någon och jag saknar det! Nu önskar jag finna någon som har mer gemensamt med mig, som jag kan bli totalt förälskad i och som blir lika viktig för mig som mina djur.

Jag tänker bara vara, rätt person kommer dyka upp när båda är redo. Jag slutar söka från och med nu. Jag tänker åter igen njuta av mina stunder framför en sprakande brasa, timmar i stallet, mys med katterna och läsande i timtals. Och allt detta utan en uns av dåligt samvete, jag ska njuta av mig själv. För om jag är lycklig när jag är ensam, då kommer jag lättare finna någon att vars lycklig med.

Jag sk bara förklara för mig själv att det här faktiskt är mitt liv och att det är jag själv jag ska leva det med. Det spelar ingen roll vilka som går vid min sida, så länge jag är lycklig med mig själv.

Ehm, tidsnog så kommer jag nog på vad jag menar..

Det är så mycket i mi uppväxt som skadat mig, som satt så djupa spår. Som gör att jag inte funkar normalt i sociala sammanhang. Jag vill vara hel.

Tårarna får rinna, kanske kan de spräcka glaset. Kanske kan jag bli hel, lappad ihop, finna styrkan. Men just nu vet jag inte. 

Ett land jag känner till väl, men som ständigt ändrar vägarna, som är i ständig förändring. Mina resor i ingenmansland har varit långa och tuffa, de har tagit mycket kraft från mig, men de har också lärt mig hur långt jag kan vandra. Även om benen känns trötta och tunga, så orkar de ett steg till, för tidsnog hittar jag ut till välkända stigar igen.

Jag går fortfarande vilse och tappar bort mig själv i ingenmansland, men idag finns det så många stjärnor på min himmel att jag lätt hittar vägen ut igen. Idag kan jag gå vilse, men fortfarande vara trygg. Jag har kärlek med mig, i mig och omkring mig. Därför är ingenmansland inte lika skrämmande längre.

Sängen är varm, mysig, trygg. Jag låter tröttheten ta överhand, låter kroppen slumra. Då slipper jag tänka, jag behöver inte fundra, jag glider med. Just nu struntar jag i att mitt liv är mitt och lägger över det på alla andra. Eller nja, det är väl lite lögn i det. Jag struntar i att bry mig, jag bara glider med. I ett par dagar till, sen lovar jag att bli den glada, spralliga, livslevande Rebecka igen. Men just nu tillåter jag mig att vara liten.

 

Tänk att någon som funnits i mitt liv under så kort tid, har gjort så stor inverkan på mig. Mina tankar dras ständigt åt hans håll. Vad han tänker, känner, mår, gör. Det är galet, men sant. Jag vet inte vad jag gett mig in i, eller ur. Helt ärligt så vet jag ingenting just nu, det är det som är den mest ovanliga känslan. Att ha tappat kontrollen, att ha släppt på hur jag tycker det borde vara. Jag är inte lysande, detta är för mig helt nytt, men jag gör så gott jag kan. För att lösa de knutar osm behöver lösas, för att lita, för att förstå, för att släppa, för att hålla kvar. För att finna en väg.

 

Det var jag som fattade beslutet, men trots det känner jag mig så dum, korkad, ja som en idiot. Det gör ont att veta att det finns någon som troligen känner sig lika vilsen som jag just nu och att det är jag som är orsaken till det.

Jag är här, men frånvarande. Jag andas, men lever inte. Jag skrattar, men är inte lycklig. Om ett tag, men just nu är jag vilsen.