Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att säga farväl till evasjohus.blogg.se. Jag har hängt här i många år och den har följt mig i så många med och motgånger och just därför känner jag att jag behöver starta om. Det är på evasjohus.blogg.se som hela min och Gretas historia finns och jag kan inte logga in här utan att det gör ont i själen. Jag kommer inte lämna bloggvärlden för gott, utan numer finner ni mig hääääär!

 

När Greta avlivades var min mamma med och hon känner mig väl. För mig är bilder en bit av bearbetningen, så även bild på döda djur. Döda djur som jag en gång älskat. Idag, så gott som tre månader senare, klarade jag av öppna mejlen med bilder från Gretas avlivning. Just därför varnar jag, ni som inte vill se ett dött djur. Men jag kan lova, där i bilderna finns så otroligt mycket kärlek. Där öste jag den sista kärleken jag kunde, där älskade jag henne hårdare och mer öppet än någonsin innan. Min vackra, älskade, underbara fröken fux.

 

Det är samma fråga, olika formuleringar, men jag undrar och funderar. För det är en omställning, att faktiskt må så dåligt att behöva äta piller för det. Jaja, tidsnog har jag väl klurat ut det här med. Nu tänker jag återvända till min lycka, oavsett om den är äkta eller ej. Sådeså.

"Somna" i bilen när vi var ute och åkte på kvällarna, så pappa bar mig från bilen till sängen. Jag var, om bara för en stund, världens tryggaste flicka där och då.

Hålla pappas tumme när jag inte kunde somna, eller ligga på hans arm, eller när han drog med sina fingrar över mina ögonlock, gång på gång, så jag omöjligt kunde hålla ögonen öppna. Även då, om bara för en stund, var jag världens tryggaste.

Jag har tappat bort mig dsjälv och hittar mig ingenstans. Jag är inte jag längre. Jag är en grå, dassig kopia av mig själv. Jag är färglös, platt och solkig. Jag sviker mig själv, jag sviker andra, jag misslyckas gång på gång. Det här är inte jag. Jag vill inte känna såhär. Jag vet att jag inte misslyckas, men det är så det känns. Enda sedan Greta försvann är det så det känns

 

Kroppen är konstant trött, ömmande, värkande och jag skräms av det här. Att aldrig orka, aldrig vilja, alltid se det negativa. Jag vet hur jag kan förändra, men jag gör inget åt det. Jag orkar inte. Jag tycker mig misslyckas igen.

 

Det här är inte jag. Jag vet att jag räcker till, i grund och botten vet jag att jag är bra, men just nu vet jag det ändå inte. Just nu tycket jag bara att jag är värdelös och dålig. Att Pyzen förtjänar en bättre matte, Andreas en bättre sambo, min kropp en bättre människa. Just nu, eller i snart två månader, har jag känt så här. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig till vettet.

 

Jag saknar meing med mina dagar. Jag ser ingen vettig anledning att ta mig samman och gå upp ur sängen. Eller jo, men jag saknar att ha något vettigt att göra på dagarna. Jag saknar en mening med mitt liv. Jag orkar inte det här.

Varje gång jag skriver in blogg.se i webbläsaren får jag magknip, för det är så förknippat med Greta. Det ger mig lite lätt ångest. Jag vill så gärna skriva ner hela resan, börja på slutet, men jag orkar inte ännu. Jag orkar inte falla så hårt, för jag vet att jag kommer göra det. Eller, jag orkar inte att bli sedd när jag sitter och kippar efter luft, för att det gör så ont att minnas allt. Samtidigt som jag vet att det är vad jag skulle behöva göra, för att kunna gå vidare. Som jag sknar henne, min älskade fux!

 

SKulle jag tillåta mig själv att skriva ner hela historien, grotta ner mig allt som egentligen hände, så hade jag orsakat mig själv så mycket smärta. Jag undrar så om det är värt det. Samtidigt vill jag ju ha det nedskrivet, sparat, medan det fortfarande ligger hyffsat färskt i minnet. Så svårt att bestämma mig...

 

I flera dagar har min hjärna försökt ta sig samman för att skriva ett inlägg om 2015. För att skriva ett inlägg om vad som har hänt, för att berätta om hur mycket jag vuxit som människa, hur mycket spännande jag varit med om, hur lycklig jag har varit och om alla underbara människor jag har fått träffa. Men jag kan inte.

 

Mitt 2015 har varit ett tufft år, ett tungt år och ett jävligt år. Det är det året då jag blev sjukskriven med utmattningssymptom och b12 brist, det är det året jag hämtade och lämnade tillbaka en fin häst, det är det året jag lät min bästa vän flytta tre-fyra gånger, det är det året jag avlivade Pip, det är det året jag oroade mig som en tok för att Greta var smal, det är det året som jag vände ut och in på mig själv för att lyckas göra henne frisk, men framför allt så är det de året då jag stod vid sidan av och såg Greta ta sitt sista andetag. 2015 är det året då jag fick säga farväl till min bästa vän och fatta beslutet att ta hennes liv. Jag kan inte tänka tillbaka på 2015 utan att minnas just det där. Att jag fick ta bort, avliva, döda min bästa vän.

 

2015 har varit ett fint år också, eller all min sorg och smärta har kantats av fina och underbara ögonblick. Jag har, under hela året, haft Andreas vid min sida och ärligt talat så hade jag inte klarat mig utan honom. Jag har träffat nya människor, jag har börjat planera vad jag vill med min framtid och jag har antagligen vuxit som människa.

 

Jag har svårt att se tillbaka på 2015 och glädjas åt det året som gått, för det är ett djävulskt år. Så snälla 2016, bli bättre.

 

Det gör så ont. Inte lika ofta som då, men fortfarande lika ont och en annan typ av smärta. Ofta rusar jag på och tittar inte på saker som påminner mig om henne. Bilder på henne lägger jag ingen fokus på, för då påminns jag om att hon verkligen är borta. Att hon är död, på riktigt.

Mitt förnuft säger och vet att jag gjorde allt som stod i min makt för att rädda livet på henne. Men mina känslor ifrågasätter alla beslut jag tog det senaste året. Om något av besluten hade kunnat fattas annorlunda och om det hade resulterat i att jag hade haft kvar min bästa vän.

Två veckor och en dag har gått sedan min bästa vän fick ta sina sista andetag. Det känns som att det var en hel evighet sedan, samtidigt som det känns som att det var igår.

 

Dessa två veckorna har varit så otroligt tuffa. Det tar på mig psykiskt att inte ha någon häst i mitt liv. Jag saknar Greta, men jag saknar också att ha en anledning att gå upp ur sängen på morgonen. Att ha en häst någonstans som behöver mig. Inte som är någon annans, utan som är min egen.

 

Igår fick jag erbjudande om en häst, att ta på foder. Känslan vill så gärna tacka ja, för att lappa ihop mig själv, men just nu är min ekonomi kaos och jag behöver reda ut den. Jag vill tacka ja, för att må bra igen, men jag kommer inte ha råd.

Egen häst verkar vara långt borta för min del, men jag hoppas och drömmer och fantiserar. Jag vill så gärna, för ärligt talat så vet jag inte hur jag ska kunna leva ett liv utan en egen häst.

 

Jag är så tacksam gentemot Lovise och Johan, som båda lånar ut sina hästar till mig. Jag får låna Alice och jag får låna Nimida. Det betyder att jag har hästar i min närhet och jag får komma igång att rida igen. Men det är inte samma sak. Jag är så glad att de finns och delar med sig till mig, men oavsett om jag kommer dit eller inte så får de hästarna all kärlek de behöver.

 

För att jag ska vara hel, känna mig hel, vara lycklig, vilja gå upp ur sängen på morgonen, så behöver jag en häst. En egen häst, i en hage någonstans, som står och väntar på just mig.

 

Jag har inte varit där sedan i tisdags, sedan hennes kropp hämtades upp. Det är nästan en vecka. Det känns tungt att åka dit. Att mötas av allt som var hon. Att möta en hage, utan henne. Räkna in hästarna, men ingen Greta. Öppna stalldörren och se alla hennes saker. Jag saknar henne.

Igårmorses vid ungefär 8:15 tog Greta sitt sista nadetag. Då föll hon till marken, för att aldrig resa sig igen. Då lämnade min älskade fux jordelivet. Min bästa vän, hon som jag delat allt med under fyra år. Hon som alltid fanns där och torkade min tårar.

Dagarn är okej, när jag kan göra saker, när det är ljust, när jag har ögonen öppna. Kvällarna är ett helvete. Då kommer allt. Tårarna, paniken, ångesten, ånger, känslan av att jag velat göra mer, känslan av allt. Det är då alla minnesbilder fladdrar omkring, dyker upp, gör sig påminda. Det är då saknanden och tomrummet gör sig som mest påmint.

Varje dag, i fyra år, har mitt liv handlat om att ta hand om denna vackra varelse, att göra hennes liv så bra som jag någonsin har kunnat. Oavsett om bankkontot har gapat tomt, om jag har varit sjuk, eller om allt har gått emot, så har jag gjort allt som stått i min makt för att Greta ska ha fått må bra. Mitt liv har ketsat kring denna fuxfärgade varelse i fyra år. Tomrummet efter henne är enormt Det är som att jag har förlorat en bit av mig själv, en bit som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan den. Jag vill ha henne tillbaka.

 

Jag mår illa. Kroppen strejkar. Dagarna går för fort. Tårarna trycker på, rinner och gör världen oskarp.Jag får dåligt samvete för att jag är hemma, när jag borde vara i stallet hos Greta, för vår tid är snart slut. Snart finns inte min älskade fux kvar. Hennes underbara hummanden när hon andas, hennes silkesmjuka päls, hennes vackra bläs, hennes fantastiska lugfn. Snart är allt det där, det som jag blev förälskad i för fyra år sedan, snart är allt det borta. För snart.

 

Det är jobbigt att vara i stallet, se hur hon haltar av fång, trots maxdos av smärtstillande. Hur hon väljer att vara för sig själv. Det gör så ont att stå i stallet och se henne sticka ut huvudet över lösdriften och inse att det är någon av de sista gångerna jag ser henne där. Någonsin. Att jag snart kommer pussa henne farväl och sedan se henne falla ihop, livlös. Mitt hjärta. Vad ska jag göra utan henne?