Vår värld idag snurrar så mycket om hur vi ska se ut, vad vi ska prestera, hur duktiga vi måste vara och vilka höga mål vi ska sätta upp.

Jag tänker inte skriva ett jättedjupt inlägg om detta, för jag kommer alltid av ämnet. Jag tänker konstatera att det faktiskt är så, vilket inte är en nyhet för någon. Det räcker att sätta på tv'n, slå upp en tidning eller gå ut på internet, så kommer vi mötas av livets alla krav. Varför ska det vara så svårt att bara få acceptera sig själv? Om någon mot förmodan skulle känna sig nöjd med sig själv måste personen i fråga tryckas ner, trampas på och knölas ihop tills den passar i facket som oduglig. För man får inte vara sig själv!

Ändå, trots allt, är det just detta alla pratar så högt och gott om. Att man ska vara sig själv. Men, i dagens samhälle går det inte. Vi får inte vara oss själva, vi får inte vara nöjda med det som är oss, det som är mig. Det som gör mig till en unik person, för det är fel, fel, fel!

Vi lever i att sjukt samhälle, där allt säger emot varandra. Där man ska vara på ett visst sätt, men man får inte lov att sträva efter det. Man får inte hitta sig själv, för ingen annan vet vem en själv är.


Jag är inte nöjd med mig själv, jag ser fel och brister i mig, i mitt utseende och jag har gått upp under sommaren. Jag skäms, känner mig äcklig och tröstäter. För jag tror att ingen kommer kunna förstå den skam jag känner för mig själv, över mitt utseende. Men vet ni? Det är normalt! Jag är inte ensam, även om jag kommer fortsätta tro att jag är det så fort jag publicerat det här.

Jag, precis som många andra, kämpar med att vågen ska visa mindre. Det vi glömmer i denna siffermani är oss själva. Är vårat välmående. Vi tror att lycka är en liten siffra. Vill ni veta en nyhet? Det stämmer inte. Men, fastnar du i siffrans grepp, då är du fast. Hårdare än vad du planerat.

Dagens samhälle är sjukligt!