Kaosartad ridning.
Vi böerjade med att trava från gården, utan några problem. Tog oss till galoppbacken och här började Greta kaosa. Hon gick inte framåt i galoppen, utan snarare uppåt. Jag funderar på om det är så att hon tar korsgalopp i de lägena. Tog galoppbacken två gånger och samma sak båda gångerna. Det känns lixom som att man inte kommer någonstans och Greta blir bara frustrerad.
Efter galoppbacken tog vi oss vidare uppåt, rakt ut i skogen, ännu mer uppåt och sen hem. Efter att vi varit ute i skogen och virrat, försökte jag trava på grusvägen. Fortfarande totalkaos och jag gav upp. Försök till galopp, men det var bara att drömma om. Såhär fortsatte det, tills vi kom ut på sista grusvägen och vände nosen hemåt. Där någonstnas släppte det, i alla fall i skritten och Greta trampade på med bakkärran, lyfte ryggen och sänkte nosen. Hon gick där jag strävat efter att ha henne. Hundra meter hemifrån, eller kanske tvåhundrafemtio meter, gick hon plötsligt ställd åt vänster, utan minsta problem. Greta, som i normala fall, inte har en aning om hur man tittat år vänster och fortsätter gå framåt.
Nej, ibland förstår jag mig inte på denna flickan. Men, hon kommer ständigt med överraskningar och tvingar mig att lära mig rida. Min flicka, som inte gör rätt fören jag gör det. Nej, man får verkligen inget gratis.
Galenpanna.
Jag vet inte om jag är helt lost, men ser överallt folk som pratar om allt nytt på blogg.se, men mitt ser ut precis som allid. Jaja, sånt är livet.
Red ut, som vanligt, idag. Efter typ tre minuter red jag på Emma, eller det var snarare så att Emma red på mig. Vi utforskade skogen, stötte på riktigt sumpmark och hade roligt. När Emma lämnade mig och Greta, så gav vi oss på galoppjobb på en äng vi hittat. Det gick väl sådär halvbra, men jag är trots allt nöjd. Greta har inte riktigt hittat sin egen balans, så kör på fart istället. Men, tidsnog kommer även balansen.
Nu ska jag göra mig iordning för kvällen, läsa en stund och sova. Imorgon tar vi nya tag, me katter, valpar och hästar. Life is good!
i'm never give up on you.
Vi gick från öppning, till Irmas hage och tillbaka till öppningen, utan grimskaft och Greta följde mig. Jag är chockad, men otroligt glad. Världens bästa tjej!
Ett mirakel :)
Jag glömde ju nästan:
Inatt föddes "Lasse"
e. Jester W
u: Illosion W
Follow your dreams.
Tid är bokad, transport är fixad och sällskapsperson är löst. Med andra ord, lördag den 30/6 ska jag och Greta ut på äventyr. Vi ska börja en resa som jag drömt om under många, många år, men som jag under de senaste åren gömt undan. Jag ska följa den väg, som egentligen är min.
Jag och Greta ska ge oss iväg till Kungsbacka och träna för en tjej som jag länge följt. Hon är otroligt med sina hästar och jag kan bara drömma om att en dag vara hälften så bra som hon är. Jag lovar er att när jag varit iväg kommer det en bildbomb, men jag vill inte säga mer nu. Det ärcker med den nervositet, förväntan och spänning som redan börjat byggas i min kropp. Det här kommer bli bra, så otroligt bra!
Du kom, när jag behövde dig som mest. Mitt hjärta.
Jag älskar dig.
Jag borde vara påväg till jobbet nu, eller i alla fall till skorna, för att sen ta mig till jobbet. Men, min kropp var i behov utav vätska först ;)
Igår blev det en promenad med Greta. Vi var ute i skogen i en timme, gick över smala stigar och sumpig mark. På ett ställe var det brädor utlagda, som var ca 25 cm breda. Tveksam till om Greta skulle kunna ta sig över gick jag föst. Efter mig hör jag "Klipp, Klopp, Klipp, Klopp" och inser att Greta balanserat på samma planka som jag precis gått på. Massa, massa beröm och hon såg supernöjd ut. Lilla flickan. <3
Ikväll kommer hovslagaren ut och Greta ska få skor fram. Så, vi hörs kanske ikväll. Ha en härlig dag i solen, för det tänker jag ha :)
Mitt fina hjärta.
Framtidplaner.
Igår slängde jag iväg ett mail och hoppas på svar så snart som möjligt. Blir det som jag vill kommer jag och fina bus dra iväg till Kungsbacka en lördag framöver och förhoppningsvis få in lite rutin på att ta oss dit. Nu har jag alla chanser jag valde att inte ta med Pärlan och jag tänker inte sabba det en gång till!
På botten och vänder.
Greta var stressad, jag hade noll i tålamod och allt slutade i kaos. Till slut satt jag av och gick med henne i tjugo minuter, tills vi lugnat ner oss och hon hade hunnit torka. Väl i stallet tvättade jag såret, pussade och släppte ut henne i hagen.
Jag fattar inte hur jävla blåst man får lov att bli. Varför i helvete skulle jag ens upp på hästryggen? Jaja, man lär så länge man lever..
Let your heart decide.
Jag står som fodervärd på Greta. Papprena är skriva, sedan fyra dagar tillbaka och det är faktiskt på riktigt. Jag har svårt att få in det. Jag står med häst igen, med en vän vid min sida. Jag, som aldrig trodde jag skulle klara av det, står åter igen med en häst vid min sida.
Det känns så otroligt rätt och jag får ständigt positiva reaktioner öst över mig. Jag inleder alltid med, den numera standardiserade frasen, "Ett åtta-årigt sto, efter Non Stop R, men hon har en gammal skada i korset, så vi får se hur hårt hon går att rida. Hon har i alla fall inte visat något än, när vi bara är ute i skogen, men det är där jag trivs och vill vara just nu."
Majoriteten har reagerat positivt och tycker det är bra. Att jag varit utan häst för länge, att det inte spelar någon roll om skadan skulle visa sig på nytt, så länge jag har en häst som jag mår bra med, har roligt med och som inspirerar och motiverar mig.
Jag har svårt att se de positiva reaktionerna, då jag lätt hakar upp mig på folks negativita reaktioner, specillt om de kommer från de man vill ska stötta. Men, tio positiva börjar väga upp en negativ och jag vet med mig att i detta fallet har jag gjort så rätt jag kan göra. Jag har fattat ett beslut, som känns rätt för mig. Jag har valt att följa mitt hjärta, för första gången på länge. Passar det inte folk i min omgivning, då tycker jag snarare synd om dem, än om mig själv. För, jag är värd den här chansen, den här hästen och att få leva ett otroligt härligt hästliv. Med en häst som jag älskar, av hela mitt hjärta!
Jag avgudar dig och allt du någonsin kommit att stå för. Mitt hjärta.
För första gången på länge har alla andra hästar kommit i skymundan. Jag går inte runt och tänker på Inca, Pärlan och Galax på samma vis som jag gjort innan. Jag har tagit ett steg framåt, ser framåt och lever i det jag har. Tillsammans med min fina flicka.
Du gjorde ditt val, redan när du valde att borsta på henne och inte någon annan.
För ett år och elva månader sedan räknade jag de sista dagarna med Pärlan. För ett år och elva månader sedan hade jag och Pärlan exakt en vecka kvar, ihop, som ett par och Pärlan i sitt liv. För ett år och elva månader sedan släppte jag alla krav, varenda ett och bara njöt av att ha häst. Jag skrattade mig igenom hela sista veckan med Pärlan och vi hade så himla, himla roligt. Varför? För jag inte satte upp ett enda mål, jag hade inte ett enda krav på oss. Vi bara var.
Det där självklara i hästvärlden, förmågan att bara vara, bara vara här och nu, är något jag haft lätt för. Det har varit något som jag haft som gåva och kunnat använda mig av. När jag fick Pärlan förlorade jag den gåvan, för mig fungerade det inte att vara här och nu, samtidigt som jag skulle få allt att gå ihop. Skola, vänner, familj, ekonomi, allt, allt, allt.
När jag gjorde mig av med Pärlan, när jag fattade beslutet att lämna en fullt frisk häst på djursjukhuset i Skara för att släcka hennes ljus, då bäddade jag in det sista hopp om att en dag bara vara med hästar. För jag avlivade henne för att jag ville komma längre, jag hade mål som kan inte kunde komma till så länge jag hade kvar Pärlan. Och för att nå de målen skulle jag inte kunna vara med hästarna på samma vis som jag varit med Aladdin, Galax och Inca.
Ett år och sju månader efter att Pärlan avlivades träffade jag någon som kom att förändra mig och det är egentligen här min berättelse börjar. Ett år och sju månader senare gick jag in i ett stall och fann en bästa vän. Jag fann en vän, som tog sig in i rum som jag så noga stängt igen, rum som jag inte ville veta av. Ett år och sju månader efter Pärlan klev Greta in i mitt liv.
Greta är den häst jag aldrig ville ha, inte om ni frågat mig för två år sedan. Hon är den häst som inte skulle kunna ta mig ut på tävlingsbanorna, som jag aldrig skulle kunna ta mig långt med och som inte räckte till mina krav. Greta är också den häst som öppnat mina ögon på nytt, öppnat mitt hjärta och lett mig tillbaka till mig själv. Det är svårt att sätta ord på vad denna häst egentligen är.
Har ni någon gång tänkt på någon och börjat le? Känt glädjen sprida sig i kroppen och mått otroligt bra? Finns det någon i erat liv som ni aldrig, aldrig någonsin, skulle kunna bli arg på? Har ni någon som ni vill spendera varje vaken stund med och som ni vill lära känna utan och innan? Om ni har det, då vet ni hur jag känner för Greta. Om ni inte har det, då sörjer jag för er.
När jag fick erbjudandet om Greta, visste jag inte hur jag skulle reagera. Skulle jag tacka ja, tacka nej, kämpa för att stanna, vända mig om och gå? Frågorna var många, stora, tunga. Vad är jag villig att offra för en häst jag älskar? Är jag villig att släppa greppet om den trygghet jag haft sedan nionde klass? Sakta börja ta steget bort från den som stöttat mig under många år? Modig att följa mitt eget hjärta, trots omvärldens åsikter? Var jag modig nog att lyssna på mig själv och tro på det jag vet att jag kan göra? Jag visste att bara jag hade svaret, bara jag visste vad jag egentligen ville och fortfarande vill.
Jag har många, många gånger ställt mig själv frågan:
"Vill du ha häst, eller vill du ha Greta?"
Det är tufft att ställa sig själv mot väggen och jag tror att många skulle få ett annat svar än vad jag fick. För, det handlar om att granska sig själv, följa magkänslan, lita på sin mage och våga stå upp för sina egna beslut. För, även om man inte alltid kan motivera sina beslut (för det kan jag verkligen inte om Greta, i alla fall inte så andra förstår) så ska man själv känna sig trygg och säker i dem.
Jag insåg att jag vill ha häst och jag vill ha Greta, om jag ska ha häst. Mitt intresse ligger inte i att ut och tävla. Det är inte där jag finner min inspiration, min kraft att ta mig igenom vardagen och min glädje. Jag finner den i de stunder jag och Greta står och myser i stallgången, tar en härlig galopp eller när hon möter mig i hagen med öronen spikrakt framåt.
Jag kommer aldrig kunna få ner orden jag egentligen vill få ner, för att förklara min kärlek till denna häst. Jag tänker använda ett gammalt citat:
"När någon frågar vad kärlek är, då pekar jag på Dig och ler"
För, Greta är kärlek för mig. Hon är den där självklarheten i mitt liv. Den som får mig att bara vara, här och nu. Hon påminner mig om att jag måste andas, att jag har rätt att ta plats, att det är tillåtet att ha känslor, att jag är värd någonting. Hon är den som tar mig tillbaka till lättheten inom hästvärlden, det där självklara som gjorde att jag en gång blev hästfrälst, hästnörd och hästtokig. Greta är min skyddsängel, i livslevande form och jag kommer göra allt jag någonsin kan för att slippa skiljas från henne. Hon är min nutid, den jag önskar var min dåtid och min framtid.
Älskade bus.
Jag har två gånger idag varit och grävt i hennes sår, gjort rent och gjort rent lite till. Ikväll insåg jag hur djup fikan verkligen är, när jag lyckades få in en hel tops. Inte bra, inte bra alls. Detp ositiva är att fikan går uppåt, så allt var m.m bör rinna ut. Jag vågar inte riktigt lita på det, utan kommer göra rent två gånger imorgon också, för att på onsdag trappa ner till en.
Nu ikväll tryckte vi även in Streptocillin i såret och hoppas det gör nytta. Det var inte såhär jag hade tänkt min första dag som "hästägare", menmen. Man får ta det som det kommer och tids nog kommer jag och Greta vara på topp!
Dagen med enormt D!
Kom ihåg 13/5-2012. För, det är inte vilken dag som helst.
Det är dagen då Golden Gate W kom att bli en ännu större del av mitt liv, i alla fall för minst ett år framöver. Det är dagen då jag och Marita satt vi ett köksbord och fyllde i papper och jag, med stolthet i min underskrivt, blev fodervärd på den finaste.
Jag släpper dig aldrig, min älskade flicka.
Jag kan inte se mig mätt.
Med dig är lyckan sann, rakt igenom
Mitt hjärta.
She's my tomorrow
.
Nyduschad, med håret i turban och pyjamasen på, sitter jag i soffan med datorn på magen. Flickan som lekte med elden är startad och jag ska njuta av en tidig kväll hemma. För, jag har redan ätit och tittat alla bloggar, bdb och facebook. Med andra ord, jag är redo för kvällsmys.
Sjukt trött efter jobbet svängde jag trots allt in till Greta och det kunde inte blivit bättre. Jag och hon stod i hagen, i nästan en halvtimme och halvsov, myste och spanade på bilar. Jag lämnade hagen, fylld av energi, för det var precis vad jag behövde. För första gången, någonsin, följde Greta efter mig i hagen när jag bad henne om det och hon stannade vid mig, trots att resten av flocken gick. Hon hade alla chanser i världen att vända och gå ifrån mig, men det gjorde hon inte. Sånt glädjer en trött kropp och själ. Hon kommer mig bara närmare och närmare. <3
Jag kunde funnit vem som helst, men jag fann aldrig någon. Du fann mig.
i will never, ever let you go.
jag är så glad att jag har mitt hjärta som håller mig uppe, får mig att vara halvvägs till stranden och inte bland snäckorna på botten. för, just nu är det tungt. jag räknar timmar, minuter, dagar och veckor, utan någon anledning alls. Jag är glad, att det finns något som håller mig så otroligt trygg. Jag kommer inte släppa taget, inte på länge, inte fören vi båda är redo och färdiga med varandra. Jag har funnit min hjälte.
<3
Det finns bara en sak att säga.
Jag älskar dig.
