Ponnyplutt.

Vissa dagar är saknaden för stor för att kunna beskriva.



Du var den bästa jag någonsin hade kunnat drömma om att möta. Den som höll mig uppe, fick mig att le mot livet och inse att vi alla kunde, bara vi aldrig gav upp. Du är unik, den mest unika jag träffat. Din viljestyrka, du lämnade den hos mig när du lämnade jorden för trapalanda. Jag gav dig ett löfte, som jag vägrar att svika. Du är världen allra finaste, den jag aldrig kommer glömma. Du lärde mig allt och lite till, som jag bär med mig. Jag älskar dig. Orden är rakt igenom sanning. Jag har aldrig och kommer aldrig älska någon på samma sätt som jag älskar dig. Min pojke, min bästa ponnyplutt. Vänta på mig, jag lovar att komma.
Tillsammans, mot världen.
RebeckAladdin
-v-


De skadades klubb.

När jag tänker tillbaka på det senaste dygnet kan jag inte låta bli att le. Jag har mått ofärskämt bra och livet har flutit på. Det är underbart att vara hos Sussie, det är det verkligen!

Det blev en ridtur på Hajen idag, dock inte så lång som planerad. Vi kom över dammen, till grusvägen och sen låg jag och sprattalde på marken och såg Hajens rumpa vara på väg ut på ängen. Sussie trodde att han skulle komma tillbaka, jag ver redo att proemenera hem. Vem fick rätt tror ni? ;)
Mina knän gör grymt ont nu och jag kan knappast gå. Känns det såhär imorgon, då ber jag att få låna Bebbes kryckor.

Trots min flygtur kan jag inte låta bli att le och inse hur galet livet där uppe är. Det tog typ två timmar innan jag fick tvättat rent såren. Hästarna var ju tvugna att fixas, sen åt vi och efter det blev deet tvättning. Vi fick klippa upp ridbyxorna, för att kunna få av dem. Men, mycket skratt blev det trots det.

Som sagt, jag trivs och mår galet bra där.

Jag saknar dig.

Jag öppnade min engelska grammatik bok. Ut ramlade ett papper som fick hjärtat att knyta ihop sig. Det gjorde ont att läsa och tankarna flyger tillbaka till förr. När det var Rebecka&Inca som stog i alla böcker, på alla papper. När tiden var min och Incas. Min bästa Inca, den bästa vännen jag kunde fått. Jag älskar dig, jag saknar dig.

Hästhoppning

Nu ska jag koppla ner datan och krypa upp i en fåtölj med kvällsmat och titta på hästhoppning på SVT24. Ni missar väl inte det? :)

Fri, som en fågel.

Jag fick chansen att rida hos Sussie idag. Hon bad mig göra iordning en av hästarnao ch sa sen till mig att jag skulle börja rida henne runt travbanan. Det blev att jag red henne hela tiden, Viktor longerade Mille under tiden.

Det var inte vilken häst som helst, utan det var Morina. Hon är härlig att rida, men väldigt, väldigt speciell. Hon är som hon är och enligt Sussie har hon ADHD. Jag är villig att hålla med, men det är verkligen inget negativt! Hon är en häst för de stora klasserna. Sån otrolig kapacitet i den kroppen och helt, helt fantastisk.
Det är när jag sitter själv och rider Sussies hästar som jag inser svagheterna i min ridning, saker som jag sedan lägger ner tid och jobbar med, för att bli bättre. Jag är fri, fri som en fågel, när jag sitter på ryggen på Morina. Hon gör mig stark och får mig att tro på mina drömmar.




Pärlan fick vila idag. Jag var bara ute och pussade på henne i hagen och gav henne godis. Min söta, söta flicka!


Quattro - med framtiden för sig.

Igår messade jag Linda och frågade om jag fick rida Quattro, dock ska hon vila från ridning tills på torsdag men det var helt okej att jobba henne från marken. Så, det gjorde jag igår och idag fick hon en ordentlig rykt. Hon är riktigt fin och kommer bli en kanonbra häst! Med tålamod, vilkestyrka och massa pyssel kommer hon bli härlig att rida, det kan jag nästan lova.
Tänk att Lindas lilla plutta är påväg att bli ridhäst. Det är galet!


På bilderna är det jag och Quattro en vinterdag, då jag fick låna henne en stund och Linda tog Pärlan. Det var otroligt att sitta på hennes rygg. Det var en enorm kamp, men när hon gav med sig kändes det rätt, otroligt rätt.
Fina, fina lilla Quattro!


Chrillerill.

Jag har en liten hemlig förälske, som inte är hemlig längre. Nämligen Chris Crownline, Michaelas häst. Eller, han är så gott som säld nu och mjo, lite drar det i hjärtatrakterna och jag kommer sakna den lilla svarta pojken.
Han åker om ungefär 2 veckor, så jag hinner pussa honom hejdå, det är kanonbra!


2 år.

Två år är en väldigt, väldigt lång tid. Speciellt om det är två år av saknad.

Jag glömmer dig aldrig älskling. Tiden med dig var den bästa en hästtjej kunde få. Du är underbar.


Nyare inlägg
RSS 2.0