En vecka har rusat förbi och det har hunnit hända så mycket på dessa få dagar, inte bara i hästvärlden utan även privat.

Greta äter sitt kortison och hon gör det med lätthet, vilket glädjer mig enormt. Jag tycker mig se skillnad på henne, eller ja hennes buk. I mina ögon har den dragit ihop sig lite och hon börjar se mer proportionerlig ut igen. Jag hoppas så att detta är lösning på de senaste sju månadernas problem. Tänk om det är så "enkelt" som en ovanlig inflammatorisk tarmsjukdom hon dragit på sig.

Något otroligt som har hänt under veckan som varit är att jag har ridit Greta. Inte bara en gång, utan hela två gånger. Greta har varit helt otroligt och raka motsatsen till den häst jag satt på för tre och ett halvt år sedan. Då var hon okontaktbar, sönderstressad och så, så spänd. Nu är hon så otroligt närvarande, avslappnad och ja, helt otrolig. Hon är den häst, med sådan självkänsla som jag drömt om. Min vackra flicka, jag längtar till den dagen hon blir sin sanna krigardrottning.

 

Igår ringde veterinären och vi kan pusta ut, för nu.

 

Det har visat sig att Greta har en inflammation i bakre delen av grovtarmen (om jag minns rätt placering) och detta har då lett till hennes avmagring, men samtidigt stora buk. Vi kommer nu bahandla med cortison i tre veckor och se om hon svarar på det. Beroende på hur hon svarar kommer vi fortsätta på olika sätt.

Hennes lever och njurar kommer inte gås vidare med just nu. Det kan nämligen vara så att de inre organen mår dåligt pga. den inflammation som finns i tarmen, så vi börjar helt enkelt med att behandla det enklaste. Så på måndag kommer cortisonet hem i brevlådan och då drar vi igång och medicinerar fröken fux.

Ni håller väl tummarna för oss?

 

 

Dagarna rullar iväg och jag somnar tidigare än någonsin. Igår somnade jag med huvudet i Andreas knä och klockan var då kvart över åtta på kvällen, japp det är sant.. Kanske beror denna trötthet på tidiga morgnar, jag går trots allt upp vid halv fem, eller på min envetna förkylning, eller på oro för Greta ,eller helt enkelt en stor kombination.

 

Jag har fortfarande inte fått provsvaren på Greta och det kommer antagligen dröja någon dag till. Nu har hon i alla fall ätit loppfrö (tarmrens) i en vecka och jag tycker mig se skillnad på henne, samtidigt som jag är otroligt tveksam. Visst ser hon rundare ut, men det är framför allt buken som ser mer uppsvälld och spänd ut och vinterpälsen lurar mycket också. Däremot upplever jag att hon har fått tillbaka lite av sin energi, idag tjaffsade hon med Kaprifol i hagen och markerade tydligt att det var Greta jag umgicks med och att Kaprifol gott kunde hålla sig långt borta. Så jag vet inte vad jag tror. Det känns som "för lätt" om det bara behövdes en kur med tarmrens, samtidigt som jag hoppas att det är så lätt. Jag påminner mig själv ständigt om Torunns ord om att avmagringar är svåra och jag borde ställa in mig på en avlivning..

 

Ett och ett halvt dygn senare, 36 timmar senare och äntligen går Greta i hagen, på Kyrkedal gård och mumsar hö med sina kompisar. Om vi är klokare, njaa.

Det har gjorts en massa tester och jag vet inte hur jag ska få ner det på pränt. Just nu är det för stort, för mycket och för tungt, men jag ska göra mitt bästa.
Greta har förhöjda värden på en vitblodkropp som kan härledas till tarmen, därför finns det misstankar om en infektion/inflammation där. Biopsi är gjort och skickad till England, även en del kompliterande blodprov är skickade till Tyskland, då blodproven här i Sverige inte ser riktigt bra ut.
Röngten visar att hon har sand i magsäcken, vilket kommer behandlas med tarmrens. So far, so good. Nu till den tyngre delen.
Ultraljud visar att Gretas njurar inte är som de ska. Jag kommer inte ihåg vilka exakta ord veterinären använde, men ja, det bådar inte gott. Saken är den att njurarna kan vara asdåliga, men inte visa något på blodprov, vilket är en stor misstanke i Gretas fall. Skulle så vara verkligheten så har vi inte lång tid kvar, för i sådana fall är avlivning enda/den snällaste utvägen.

 

Nu har jag en och en halv, till två veckors väntetid framför mig. tårarna ligger som en klump i halsen och oron bor i magen. Jag vet inte hur jag ska överleva utan min älskade fröken fux.

Med papper upp över öronen och skrivande om det som hänt och förhoppningsvis blir försäkringsbolaget nöjt. Jag kan ju säga att det är ingen billig historia att ha en mager häst, speciellt inte att utreda det på klinik. Det är många tusenlappar som rinner iväg, men jag hoppas att det i slutänden är värt det och att jag på onsdag kommer hem med svar och en lösning. Jag ställer in mig på det värsta, men hoppas på det bästa. Jag är så rädd.

 

Allt kring Greta känns fortfarande som kaos och på onsdag åker vi till Husaby. Fram till dess tänker jag ignorera alla jobbiga tanka och inbillningar. Vi myser loss, gosar och äter mat, för det är vad hon vill just nu.

 

Här hemma går det sakta, sakta framåt. Jag vill ju få gjort allt nu,nu, nu, men det är lite svårt. Vi har fortfarande kartonger i alla rum (förutom gästrummet?!) men för att bara ha bott i nya huset i en vecka så har vi trots allt fått upp otroligt mycket. Idag gjorde vi ett ryck med kontoret, så jag har äntligen fått upp min skärm och installerat ihop allt på skrivbordet. Så lycklig!
Nästa ryck blir i vardagsrummet, skulle jag tro, för att få in saker i vitrinskåpet. Det ska bli så underbart när sista kartongen packas upp!

Tyvärr har jag inga bilder på allt kaos, men jag lovar att det snart kommer komma. Dock med mindre kaos. ;)

Mitt inre krampar i panik och jag vet inte var jag ska ta vägen. Utåt sett är allting lugnt.

Gretas fem dagar med penicillin har inte gjort skillnad, inte något som syn utåt i alla fall. Jag väntar fortfarande på att få järntillskottet, men det är trassel från leverantör till min ridsportsbutik och imorgon hoppas jag få reda på när det anländer.
I måndags stod jag och pratade med en vän till mig och vi kom då på att Gretas ena halvbror (samma mamma) dog av akut lungartärsbrock för något år sedan. Ytterligare en annan halvbror (även där samma mamma) till Greta dog, några år tidigare, av cancer i hela kroppen. Jag är rädd, så otroligt rädd. Tänk om samma öde, cancer, har drabbat Greta. Vad gör jag då? Hur överlever jag ett sådant besked? Hur löser sig livet då? Går det att behandla? Eller skulle det betyda att jag måste ta farväl av min bästa vän? Jag är rädd och mitt inre krampar. Jag vet inte vad jag ska göra.