Att inte räcka till.

Ofta, väldigt ofta, ser jag mig själv som en dålig ägare till Greta, en dålig vän som bara lämnar henne i sticket när hon vill ha mer. Väldigt ofta känns det som att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek, tillräckligt med tid, tillräckligt med frihet, tillräckligt med sysselsättning, tillräckligt med mys, tillräckligt med utevistelse, tillräckligt med kompistid, tillräckligt av allt.Det känns, ofta, som att jag inte räcker till för min fina vän.

 

Jag läser och ser bilder på folk som når enastående resultat med sina hästar, på nästan ingen tid alls. Jag sätter detta i perspktiv vad jag och Greta gör. Jag ser så starka band mellan två individer, som kanske har hängt ihop i sex månader och sätter detta i perspektiv med mig och Greta. Jag och Greta har hängt ihop i snart tre år (vart tog tiden vägen?!) Vi kan inga fancy tricks, jag kan inte rida henne ordentligt och hon lyfter inte hovarna med lätthet. Jag kan inte gå på en promenad med Greta löst och det är inte alltid som vi kan kommunicera med varandra ordentligt.

 

Det jag ofta glömmer i mina beräkningar är att jag lever inte bara för Greta. Jag kan inte spendera 24 timmar med henne, även om jag skulle velat. Jag har ett heltidsjobb, jag har tre katter, jag har mig själv, jag har ett hushåll. Allt vill ha sin beskärda del, sin tid. Kanske är det så att Greta just nu hamnar i skymundan, kanske blir det bättre i framtiden, när jag lärt mig mer om livet. Kanske blir det inte bättre.

 

Greta lider inte på något vis, men jag önskar, ständigt och jämt, att jag skulle kunna göra mer för henne. Göra henne ännu lite lyckligare, lite friare, lite vildhästigare. Att hon skulle få leva det där perfekta hästlivet, men vad är egentligen det perfekta hästlivet? Existerar något sådant?

Kanske borde jag ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och slappna av i hela Greteriet. En dag kommer vi också vara sådär stora, starka, vackra och lysande. Vi kommer göra våra stora framsteg. Jag räcker till, jag ska bara inse det i djupet av mitt hjärta.

 

 

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Det är ett jobbigt pussel att lägga när varken tiden eller orken räcker till för allt man vill göra. Jag hade det precis som du har det nu med heltidsjobb, häst och ett hem att sköta så det var ofta Gadd kom i kläm och jag fick såklart dåligt samvete.
Jag är sjukskriven på deltid nu för att mitt livspussel inte gick ihop tillslut och jag är evigt tacksam för att jag har kvar Gadd som kan hjälpa mig tillbaka. Och jag är glad att jag inte lyssnade på de där tankarna om att han skulle ha det bättre hos nån som kan ge honom mer tid.

Kan lova att det blir bättre och om det är nån som har förståelse så är det Greta :)

Life långsam är man kanske som inte kommenterat tidigare (förra kommentaren skickades iväg av sig själv, ignorera den!) men nu har jag i alla fall tid!

Nu vet jag ju inte alls vilka du jämför med, men jag kan säga såhär; Jag hade en häst på foder tidigare, Karma, som var otroligt tidskrävande, orolig och svår. Hon var en sådan där häst som man kunde tro att man hade koll på men sedan överraskade hon en totalt. Vi tränade massor i lite mindre än ett år och vi kanske hade kommit längre om jag gjort bara det, men gjorde även annat. När jag sedan fick Keso fick jag en chock, för han är med, läraktig och Vill, till skillnad från Karma. Det jag försöker säga är att alla hästar är olika och tar olika tid på sig, att ni inte kommit så långt som du vill behöver inte betyda att du inte räcker till, bara att hon är den typen av häst som behöver tid och inte kan stressa fram till något! :)