För mig har NH blivit något av ett skälsord, tråkigt nog. Framför mina ögon ser jag unga tjejer som tvingar ner sina ponnyer i buga, genom att loccka med godis. Jag ser tjejer som skrämmer sina hästar till att stegra och berömmer genom att ta bort det som är läskigt. Jag ser tjejer som driver sin häst runt i paddocken, tills den inte orkar springa mer och jag ser tjejer som kastar sig upp på hästens rygg, utan hjälm, sadel eller träns och inte har någon koll alls. Jag ser en instängd, stressad och bortkopplad, häst, som gör sin lilla tjej till lags, för att den inte har något annat val. Jag ser en häst med ryttare som rör sig i disharmoni, spänt och stressat. (Ja, jag ser tjejer då ridsporten konkureras av tjejer.)

Samtidigt som dessa bilder spelas för mitt inre, ser jag även en häst med sin människa som jobbar i harmoni, som flyter fram i sina rörelser, så nära en kentaur två varelser av olika art kan komma. Jag ser en häst som det lyser självsäkerhet ifrån, som går med stolta steg och som med glädje utför det dess människa ber. Mina bilder av NH-utövare krockar med andra ord och det med råge!