Som små har vi väl alla haft våra idoler, någon artist (eller liknande) som vi älskat och lyssnat på dag in och dag ut. Så även jag, även om jag inte visste det där och då.

 

Ikväll är det Jill Johnson på ettan och jag sitter bänkad. Just nu sjunger hon om frukost i New York och jag blir helt varm inombords. Det är nämligen så att Jill är den artist som funnits i min öron under alla mina år. Jag kan inte minnas när jag hörde en första låt av henne, hon har alltid funnits och kommer alltid finnas.

Oavsett hur jag har mått under tidigare år, om jag så har varit i det mest bottenlösa mörker, eller haft en period då jag mått något bättre, så har Jill funnits i mina öron. Det har alltid funnits någon låt att lyssna på, någon låt som gett mig styrka och som burit mig. Någon text som fått mig att orka en dag till, en timme till, låten ut. Alltid, alltid, alltid. Om jag så har varit lugn, eller om stormen ylat.

 

Jag kommer alltid älska Jill Johnson och den musik hon gör. Jag är så tacksam för den styrka jag fått från henne.