Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker på Greta. Den lilla hästen jag träffade för över ett år sedan. Den häst som då inte ville lämna flocken och som jag fick släpa in från hagen. Den häst som tyckte det mesta var läskigt och som stängda av. Det är inte mycket som finns kvar av den hästen. Stundtals fryser hon fast, vill stanna hos sin flock och är liten, men oftast lyser hon av självförtroende och vilja att leva. Min fin flicka.

 

Idag tömkörde vi och det bara föll på plats. Hon sög tag i bettet, formade sig, gick i någon form av öppna/sluta och gjorde skänkelviknin. Jag visste inte nes att vi kunde det här, men genom lek visade Greta att hon minnsan kan i alla fall!!

Jag är säker på att det handlar om att hovarna börjar få rätt form, hon får massage varje dag, vi jobbar från marken i alla gångarter, det är mjukare i marken och vi har båda två roligare jämt. Jag tar inget förgivet, men jag njuter av all tid jag får dela med min fina vän. Jag är så lycklig över varje stund jag får dela med finaste fröken fux. <3