Jag har haft en otroligt tur i mitt hästliv, vilket jag insåg på nytt ikväll. Jag stod i stallet och borstade på en häst som glänste ikapp med lamporna. Min fina flicka.

Det är något speciellt att stå i stallet, med en häst och borsta, borsta och borsta lite mer. Det är något speciellt att rykta en häst, tills den står och sover och gäspar. För mig är det total frid, lugn och trygghet. För mig är det den absolut bästa känslan som finns.

Jag vet att det finns många som inte förstår varför jag väljer att hålla på med en häst som lika gärna kunnat vara avlivad, utdömd, borta och begraven för längesen. Jag tvivlar ibland, dock bara två sekunder, för att sen inse att jag älskar henne. Plus, under de gånger jag ridit henne har hon inte visat något tecken på smärta, varför inte ge det en ärlig chans? Jag, om någon, borde tro på mirakel/under/vill man så går det. Jag, som egentligen inte kan vara med hästar, hålla på med katter eller gosa med hundar.

Idag, fler år efter läkarnas konstaterande, lever jag med två katter (har bott med fem katter när det var som mest), jobbar med hästar och har "egen" häst, samt umgås med hundar dagligen. Varför skulle då Gretas skada, som hon friskförklarats från, ställa till problem? Allt går, bara man vill och ger det tid.


Aladdin, han som visade mig att allt faktiskt är möjligt, bara man tror på det. Min själsfrände.