Igår var jag ute och busade i skogen med Greta. Eller, vi var stundtals otroligt seriösa också och hon var superhärlig. I ksritten hade jag ett ärligt stöd på bettet, så gott som hela tiden, dock försvann det i traven och galoppen. Men, vi jobbar vidare , vi har all tid i världen!

Idag svängde jag bara in och hälsade på mitt hjärtegryn. Jag ropade på henne i hagen, när hon lämnat mig. Mitt fina, fina hjärta kom tillbaka, trots att Blisse körde iväg henne på nytt. Ååh, det värmde Rebeckas lilla hjärta.

Jag måst e säga att jag blev förvånad över att kommandot för Kom sitter och att hon faktiskt kom. Jag har funnit en ängel, för vacker för att vara sann.