Jag har jobbat för fullt, packat upptävlingsgrejer, longerat hästar, kört in varor, sorterat bland täcken, ätit tårta, tagit hästar till och från ridhuset, kagat hästar som inte velat galoppera på löshoppningen och jag har sett till att inte tänka.

Emanuel sitter på ett flygplan just nu, påväg till Afghanistan. Där blir han i ett halvår, med två hemresor under den tiden. Min fina, älskade bror. Får han sin vilja igenom är han hemma i ett halvår, efter denna vistelsen, för att sen dra iväg igen. Jag ber, mer än jag någonsin gjort innan, att inget ska hända honom. Jag är rädd, men jag undviker att erkänna det. Fina, bästa brodern.